Etikettarkiv: usa

Nigeria Världens 3e största land befolkningsmässigt år 2100

Twins Foto: thegambia.nu
Twins Foto: thegambia.nu

UN’s enhet för ekonomiska frågor släppte i början av Juni en rapport som kraftigt reviderar de beräkningar som utfördes inför samma rapport år 2010 avseende Jordens befolkning år 2100.

Uppskattningsvis kommer befolkningen vara uppe i massiva 10,8 miljarder år 2100, och det är en ökning med 800 miljoner invånare. Faktorer som är avgörande för denna ökning är bland annat ökade födelsetal i Afrika söder om Sahara, Sydostasien och den samtidigt ökande livslängden i stora delar av världen. I samma rapport finner man överraskande saker som:

-Nigeria passerar USA omkring år 2050 och kan komma att konkurrera med Kina om näst folkrikaste landet vid detta sekels slut.
-Indiens befolkning blir större än Kinas runt år 2028, vilket då gör Indien till det folkrikaste landet på Jorden.
-Man antar också att listan över länder som har mer än 200 miljoner invånare vid sekelskiftet kommer omfatta länder som Indonesien, Tanzania, Pakistan, Kongo, Etiopien, Uganda och Niger.
-Merparten av befolkningen kommer att bo i städer, man räknar med drygt 84% och att antalet ’Megacities’ (Städer med +100 miljoner invånare) kommer att vara omkring 37 stycken år 2025.

Rapporten som också säger att det är svårt att säkerställa ökningarna, då den totala befolkning kan var allt mellan 6,8 miljarder och 16,6 miljarder beroende på faktorer som energi och livsmedelsförsörjning, men också faktorer som vattentillgång, föroreningar och stadsplanering kommer att påverka under de kommande decennierna. Men att medianen för beräkningarna ligger på 10,8 miljarder.

För den som vill fördjupas sig i ämnet kan man läsa rapporten HÄR! Infographic HÄR!

Anders Sporring
Anders Sporring

Är det svårt för en afrikan att vänja sig vid att ha på sig kläder?

Foto: Tima Minteh Fofana

Det finns otroligt många stereotyper när det gäller utseendet på människor runt om i världen. Vi känner nog alla igen att alla svenskar ska vara blonda och blåögda till exempel. Jag vet att mycket är oskyldigt och ofta handlar om att man faktiskt inte tagit sig tiden till att läsa på.

År 2008 studerade jag i Kalifornien på ett college som hade otroligt många internationella studenter, men även olika etniciteter och ursprung bland de amerikanska studenterna.

När man pluggar på ett college i USA så behöver man läsa ett visst antal kurser från olika ämnen innan man kan ta sin kandidatexamen. Detta kallas för GE, general education.

Eftersom jag behövde några kurser ifrån physical education så tänkte jag passa på och lära mig att spela tennis, men även fortsätta med dansen. Det blev advanced streetdance, som var riktigt kul.

Min danslärare hade jobbat som dansare i L A back in the days och kan synas i Janet Jacksons musikvideo, ”That’s the way love goes”. Han turnerade även med Miss Jackson ett år. Han var helt fantastiskt och vi kom otroligt bra överens från dag ett.

Foto: Tima Minteh-Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Första lektionen för terminen så skulle vi alla lära känna varandra. Vi satt i den klassiska ringen, en efter en skulle vi berätta vad vi hette, studerade, vart vi kom ifrån, hur länge vi hade dansat och vad vi gillar att göra på fritiden.

Jag märkte snabbt att alla på danskursen var amerikaner, förutom jag, så när det var min tur hann jag bara berätta mitt namn, vad jag pluggade hann jag inte fortsätta med efter att jag nämnt Sverige. Då kom det tusen följdfrågor från alla håll.

Jag tycker än idag synd om de 5-7 stycken personerna som ännu inte hade presenterat sig, för 20 minuter senare satt jag fortfarande där och förklarade att Sverige faktiskt är ett multikulturellt land, med folk med afrikanska rötter bland annat.

Jag förklarade att isbjörnar inte går på gatorna och att jag aldrig haft en pingvin som husdjur. Det här var seriösa frågor jag fick från vuxna människor som studerade på universitetsnivå. Vissa frågor var inte lika… märkliga, men många var det.

Till slut frågade en afroamerikansk tjej mig varför jag inte hade otroligt svart hy, stor bred näsa, feta läppar, och om det var svårt för mig att vänja mig vid att inte gå runt naken, eftersom jag hade afrikanska rötter.

När chocken hade lagt sig förklarade jag att vissa länder som Gambia har flera stammar, olika språk, och att jag inte känner till att någon går runt naken så det fanns inget att vänja sig vid när det gällde kläderna.

Foto: Tima Minteh Fofana
Foto: Tima Minteh Fofana

Mitt första intryck av den här tjejen var inte alls bra. Det är något med att höra en afroamerikan yttra sig så klantigt om Afrika. Jag blir alltid lite mer chockad. Jag vet att de är amerikaner med afrikanska kopplingar väldigt långt bak i släkten, men med tanke på vart de historiskt har sitt ursprung, så har jag på något sätt förväntat mig att de kanske ska ha bättre koll när det gäller vissa saker om Afrika. Det här var ju ett av de mer extrema fallen, men det var inte den sista gången jag gladligen berättade hur det är i Sverige och Gambia.

Man ska dock inte döma någon person för snabbt, så min nyfikenhet och starka vilja att berätta mer om Afrika för den här tjejen gjorde att vi blev väldigt goda vänner och är det än idag.

Jag berättade så mycket jag bara kunde för henne om Afrika, Europa och min familj. Hon blev lika chockad varje gång en av hennes fördomar motbevisades, och jag blev lika chockad varje gång jag fick en fråga som lät som att det kom från ett barn.

Dumma frågor får dumma svar, brukar vi ju säga i Sverige, så många gånger skämtade jag om att jag hade ett lejon på min bakgård i Gambia, och red på Zebror för att hälsa på släkten. Med tiden så förstod hon när jag skämtade och när jag menade allvar.

Jag fick även min nya vän att anmäla sig till min favoritkurs på skolan, Roots: African and African American History. Inte nog med att vi fick se miniserien Rötter, läsa boken och andra fantastiska läroböcker följt av intressanta diskussioner, men min professor åkte till Gambia en gång om året och hade så otroligt mycket kunskap som jag kommer bära med mig resten av mitt liv.

I slutändan så kommer det alltid finnas okunniga människor. Jag lär mig otroligt mycket varje dag från människorna i min närhet och min gode vän Google. Det är synd när en människa är okunnig, fördomsfull, och samtidigt inte har ett intresse för att lära sig fakta.

Jag vet att många gillar att skämta om hur amerikaner kanske inte alltid har koll. Jag är en av de människorna. Men hur fördomsfulla vissa amerikaner än var, så var de alltid öppna för att lyssna och lära, samtidigt som de lärde mig ”The American way of life.”

Man lär sig verkligen något nytt varje dag och ibland är det bra att ha tålamod om någon vill lära sig något av dig.

 

Tima Minteh-Fofana
Tima Minteh-Fofana

Black History Month – varför inte i Sverige?

Vi är inne i februari månad, vilket också är den månad som för många gjort sig känd som Black History Month eller Afro-amerikanska historiemånaden. En månad med fokus på de svartas historia. Upprinnelsen till denna månad, som initialt tillägnades uppmärksammandet av de svarta amerikanernas historia i USA, började redan 1926 som ett årligt veckoarrangemang. Det skulle dröja ytterligare femtio år innan det officiellt kom att bli det man idag kallar Black History Month.

I Sverige uppmärksammas inte Black History Month något nämnvärt och man kanske kan fråga sig varför…? Har Sverige ingen koppling till de svartas historia…? Svaret på den senare frågan är givetvis att, det är klart att man har. Inte bara för att vi å den positiva sidan är ett land med stor invandring, utan också för att vi har varit inblandade på den mindre charmerande sidan. Det har länge rått någon form av förnekelse i det här landet om vår egen inblandning och vårt ansvar i den transatlantiska slavhandeln. Där till exempel USA och England har tagit ett stort ansvar för sin inblandning i slavhandeln, verkar Sverige ha valt att ”glömma” och ”förtränga” sin.

Medan USA, England och ett par länder till väljer att uppmärksamma de svartas historia och hylla de som banade vägen för att skapa en mer rättvis värld, så har Sverige valt att inte alls uppmärksamma detta. Slavhandeln har varit förbjuden länge, kolonialländerna har erkänt sina misstag och de flesta jobbar med att rentvå sig. Sverige däremot, är ett land som lyst med sin frånvaro vid skampålen och vår inblandning i den transatlantiska slavhandeln har nästintill suddats ut helt. För många är den lika med något som aldrig existerat, trots att vi i allra högsta grad har varit inblandade. Ett tydligt exempel är ön Saint Barthélemy, i Karibiska havet, som mellan 1784-1878 var en svensk koloni. Huvudstaden döptes till Gustavia, efter vår dåvarande kung Gustav III. Hur kommer det sig att väldigt få svenskar idag verkar har fått skolundervisning om detta…

… och trots att man på statsnivå är fullt medveten om sin inblandning och sitt ansvar så har Sveriges riksdag vid upprepade tillfällen röstat ner förslaget att göra avskaffandet av slaveriet från Sverige till en officiell minnesdag.black history month, qoute martin luther king Tröstande nog finns det ett antal kommuner som själva valt att ändå uppmärksamma dagen och i sociala medier spred sig budskapet med en önskan om att göra den 9 oktober till officiell minnesdag.

Sverige har alltså också valt att inte uppmärksamma Black History Month. Från början var detta en månad tillägnad afro-amerikanerna, men konceptet har kommit att sprida sig till att idag innefatta alla med en historia och ett arv i Afrika. Fler länder har därför hunnit ansluta sig till uppmärksammandet och firandet av de svartas historia och kamp för lika rättigheter i samhället. Månaden firas idag officiellt i USA, Kanada, England och Tyskland, dock inte i februari i alla fyra länder. Kanske är det Sveriges tur att uppmärksamma detta nästa år? Med tanke på den senaste tidens rapporter om ökad afrofobi så bör det kanske ligga i vårt lands intresse att påminna sig om vad som en gång varit och vart vi en gång stod, för att på det sättet undvika att vandra den vägen igen.

Att uppmärksamma historian, påminna om den och lära ut den, är givetvis en del i processen att rentvå sig, men framförallt ett av de absolut effektivaste sätten att inte låta negativ historia upprepa sig. Under Black History Month lyfter man bland annat fram och reflekterar över den tid då Afrika koloniserades och erkänner denna brutala tid som många svarta tvingades genomlida. Man uppmärksammar segregationen som funnits (och ännu finns) på många håll i världen, kanske allra mest i USA och Sydafrika.

Parallellt med allt det negativa så kommer också det positiva. Samtidigt som förtryck, kränkningar, utanförskap, orättvisa och mänsklig förnedring lyfts fram för att inte glömmas bort, så följer framförallt uppmärksammandet av de som vägrade finna sig i det. Här ges alla hjältar och hjältinnor, självuppoffrande och osjälviska, kämpande, starka och envisa svarta revolutionärer det erkännande och uppmärksammande de så väl förtjänar. Att lyfta fram dem och hylla dem visar vad som många gånger krävs för att världen ska ta ett steg framåt. Det visar och påminner oss om att det inte är någon omöjlighet att förändra och förbättra. Dessa hjältar har funnits i alla tider och de har alla kämpat på olika sätt, för olika syften. Men de har haft en sak gemensamt. De har allihop gett sitt allt för att förändra, förbättra och skapa en rättvis värld för alla svarta, med samma rättigheter som i evigheter privilegierats de vita.

För att bara nämna några av dessa hjältar, revolutionärer, pionjärer, eller vad man nu vill kalla dem; Thomas Peters (1738-1792), nigerianen som blev slav, flydde, tog sig till Nova Scotia och senare England, för att slutligen hamna i Sierra Leone tillsammans med sina svarta medpionjärer, där målet var att skapa det nya land de blivit lovade av britterna. Freetown blev till och Thomas Peters brukar kallas historiens första Afro-amerikanska hjälte. Fredrick Douglass (1818-1895), son till en slavinna och troligen hennes herre.Black History Month, qoute rosa parks Blev till viss del skolad och flydde för att senare i livet bli en hängiven abolitionist och även presidentkandidat för Equal Rights Party i USA. Harriet Tubman (1820?-1913), den förslavade kvinnan som rymde och sedan hjälpte ett otal andra förslavade att fly sina herrar i den amerikanska södern, vilket gav henne smeknamnet ”Moses of her people”. Rosa Parks (1913-2005), sömmerskan som vägrade ge upp sin sittplats ombord på bussen till förmån för en vit passagerare, trots att lagen sa så. Händelsen blev startskottet på bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som startskottet för den moderna medborgarrättsrörelsen. Martin Luther King Jr (1929-1968), pastorn som blev en av de främsta ledarna för den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen. Baseball-spelaren Jackie Robinson (1919-1972), satte tillsammans med klubben The Dodgers stopp för den segregation som låtits råda inom sporten, då svarta spelare varit förpassade att endast spela i ”Negro Leagues” i över sextio års tid, då han den 15 april 1947 tog plats på första bas i en Major League-match. Nelson Mandela (1918-2013),advokaten som blev anti-apartheidrevolutionär, fängslad i över 27 år, för att en dag stå som sitt lands president.

Svarta som hyllats i vår moderna tid är många. Ofta handlar det om att ha varit den ”första svarta” att åstadkomma något, ta sig in på någon bana, vinna ett pris, hamna på någon åtråvärd lista osv. Erkännanden som tidigare verkat omöjligt för den svarta black history month, nelson mandelabefolkningen att uppnå. Det kanske mest kända exemplet i modern tid lär vara USAs sittande president, Barack Obama (1961). Men jag skulle vilja lyfta fram två andra storheter. Wangari Muta Maathai (1940– 2011), från Kenya, den första afrikanska kvinnan att motta Nobels Fredspris. Hon tilldelades priset med motiveringen att hon på ett framstående sätt hjälpt till att främja en hållbar utveckling för demokrati och fred. Ben Carson (1951), idag pensionerad neurokirurg från Johns Hopkins Universitetssjukhus i Baltimore. En gång i tiden en liten svart kille med många motgångar att övervinna i de vitas USA. Hans tro och hans envishet gjorde honom till en av USA mest aktade neurokirurger någonsin och 1987 blev han den första kirurg som lyckades med att separera två siamesiska tvillingar som var sammanlänkade vid huvudena. För detta tilldelades han The Presidential Medal of Freedom.

Hjältarna är många och viktiga steg tas varje dag, varje sekund. I Sverige har vi en hel rad med afro-svenska hjältar. Kvinnor och män som på olika sätt viger sina liv åt att göra Sverige till ett fördomsfritt land på riktigt. Ett land där alla svarta ska kunna känna sig lika hemma, med samma rättigheter och kunna gå gatan fram i trygghet, på samma sätt som den som är vit. Dessa hjältar kämpar mot den infekterade politiken som börjat få fotfäste i vårt land. De jobbar grundligt och noggrant, inifrån kärnan, med att försöka skapa det jag är övertygad om att de flesta av oss vill. Ett rättvist Sverige för alla. Ett land där man oavsett hudfärg ska kunna känna sig säker. Jag har pratat med två av dem angående Black History Month och Sveriges icke-engagemang. Ordförande i Afrosvenskarnas Forum för Rättvisa, Momodou Jallow och Feministiskt Initiativs riksdagskandidat, Victoria Kawesa. Intervjuerna med dem kan ni läsa på tidningen senare ikväll.

Lift Every Voice and Sing
(också kallad ”De svartas nationalsång”)

Lift Every Voice and Sing skrevs 1899 som en dikt inför firandet av Abraham Lincolns födelsedag. Rektor James Weldon Johnson, vid den då segregerades skolan Stanton School, skrev dikten för att framföras av 500 elever på skolan. 1905 tonsatte sedan hans bror, John Rosamond Johnson, dikten och det kom att bli den sång som idag gjorts i ett antal versioner där den kanske mest kända är Melba Moores version från 90-talet.

 

Viktiga årtal inom Black History Month
1926 utlyste historiken Carter G Woodson den andra veckan i februari att vara tillägnad den afrikanska diasporan och dess historia. Woodson menade att det var av största vikt att minnas de svartas historia, undervisa och lyfta fram detta på ett större plan än vad som dittills hade gjorts. Framför allt gällde detta undervisningen i de offentliga amerikanska skolorna. Den första veckan togs emot med ganska svalt intresse och det var bara skolverken i staterna North Carolina, Delaware och West Virginia, samt städerna Baltimore och Washington DC, som tog sig an uppmärksammandet. Valet av vecka fölls sig ganska naturligt då både den forne presidenten Abraham Lincoln (som avskaffade slaveriet) och abolitionisten Frederick Douglass födelsedagar infaller den veckan.

1929, tre år efter införandet, såg situationen annorlunda ut. Då hade alla stater med ”betydande” del svarta invånare tagit sig an uppmärksammandet och infört ”veckan” i sin läroplan. Intresset ökade för varje år och allteftersom årtiondena passerade så var det fler och fler som erkände veckan och ett flertal borgmästare kom att göra veckan till offentliga helgdagar.

1969 föreslog ledarna för Black United Student på Kents Universitet, i Kent, att man skulle utöka veckan till en månad istället och året därpå hölls den första Black History Month i Kent, USA.

1976, 50 år efter Woodsons initiativtagande, kom slutligen det officiella erkännandet av Black History Month. USAs dåvarande president Gerald Ford uppmanade den amerikanska befolkningen att ta tillfället i akt att ära de alltför ofta negligerade prestationerna som åstadkommits av svarta genom USAs historia.

1987 ansluter sig England till uppmärksammandet av de svartas historia. England väljer att hålla oktober månad som sin Black History Month.

1990 följer Tyskland efter och The Initiative of Black People in Germany (ISD) är de som inför det årliga månadsfirandet av Black History Month i Tyskland.

Fotnot: Observera att den krönika skrevs nio månader före det att Ben Carson gick med i Republikanska partiet i november 2014, för att 2015 meddela sin kandidatur till presidentposten 2016.