Etikettarkiv: utanförskap

Människa i mellanförskap

Om jag hade fått en krona för varje gång någon har frågat mig var jag kommer ifrån skulle jag vara rik vid det här laget, och om jag hade fått lika mycket för varje gång jag, efter mitt svar, har fått höra ”det är du ju inte alls!” så skulle jag i alla fall vara ekonomiskt oberoende.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

Det är skrämmande, fast också nästintill fascinerande, hur människor kan ta sig friheten att definiera varandra efter sitt eget tycke. En svensk kan ju för allt i världen inte vara mörkhyad, eller ha lockigt hår för den delen, och en kongoles är ju ingen riktig sådan om hen inte pratar något av de stamspråk som talas i landet…

Dessa uppfattningar blir tämligen problematiska för en person som mig, som är född och uppvuxen i Sverige, men också har kongolesiskt påbrå. För så fort jag förklarar min bakgrund (ja, efter otaliga gissningar på alla möjliga länder, som om jag vore del av ett lotteri med allt för dåliga odds) så möts jag alltid med argument för att jag inte alls har det ursprung jag nyss har beskrivit. Det handlar om allt ifrån färg och form till karaktär, kunskaper, språk och dialekter. Allting för att bevisa att jag har fel. Stort tack till alla er som vet mer om mitt ursprung än jag själv gör! Vänligen inta scenen och spela upp mitt hittills okända liv för mig!

Suck.

Att ens behöva förklara mig när jag generöst nog har givit ett svar på den eviga frågan ”var kommer du ifrån?” istället för att ge människan i fråga en rak höger och kräva hen på den där kronan, anser jag vara illa nog. Att någon sedan ska förneka mig mitt ursprung på grund av deras trångsynta sätt att lägga människor i fack går bortom alla mina gränser för vad som är acceptabelt. Människor har rest runt jorden i hundratals år och fortfarande är det så otroligt svårt för vissa att förstå, och acceptera, att barn föds med flertaliga ursprung. Detta har ju exempelvis resulterat i, för att ta historielektionen ett steg längre, att människor på det norra halvklotet inte nödvändigtvis måste ha ljust hår och blåa ögon. I sådana situationer, när för mig ofta okända människor försöker läxa upp mig om vad jag är eller vad jag inte är, vill jag bara skaka om deras huvuden och fråga dem var de har befunnit sig de senaste hundra åren. Om man har missat följderna av globaliseringen har man ju antingen växt upp under en sten eller levt med ögonlappar på.

Något som är ironiskt i denna situation är att jag ofta också anses vara för mörkhyad för att vara europé, men för ljus för att vara afrikan. Följaktligen har jag flera gånger kallats ”afrikanen” när jag har varit i svenska, eller i allmänhet västerländska sammanhang. När jag bodde i Kenya ett par månader kallades jag däremot för ”mzungo” vilket betyder ungefär ”viting” på swahili. Ännu en gång så kategoriserar folk mig utifrån vad de anser mig vara, utan att överhuvudtaget ta hänsyn till vad jag själv beskriver mig som.

Eftersom jag har spenderat de flesta av mina levnadsår i Sverige så är det också där som jag har känt av det som mest. Inte riktigt en känsla av utanförskap, eftersom jag inte har haft problem med varken språk eller kultur. Men ändå en känsla av att inte riktigt höra hemma. Att alltid vara lite annorlunda, och att aldrig fullt ut kunna ta del av det vårt avlånga land har att erbjuda. Så för en tid sedan kom jag i kontakt med termen ”mellanförskap”, och då var det som om allt föll på plats för mig. Aldrig har ett uttryck, ett ord, en benämning träffat mig så hårt. Och aldrig hade jag trott att, mitt bland identitetsförvirringens stormiga vindar, något så litet faktiskt skulle kunna få mig att känna tillhörighet. För plötsligt så förstod jag att det fanns många som kände precis som jag. Människor som är trötta på den ständiga kategoriseringen av personer utifrån färg, ursprung eller nationalitet. Människor som, liksom jag, ofta hamnar i en spricka mellan sina blandade rötter. En spricka som är väldigt djup och fylld av tvivel på vem man egentligen är, inte sällan skapad av att ständigt bli ifrågasatt och förnekad gällande sin identitet.

Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay
Personen på bilden har ingen koppling till texten Bild: Pixabay

Jag har alltid varit stolt över mitt blandade ursprung, men när jag var yngre tyckte jag det var svårt att bortse från de jobbiga situationer det medförde. Blickarna vi ibland fick när jag och min syster var tillsammans med vår ljushyade mamma, eller gången då en okänd man kom fram till henne och gav henne pengar för att ”hon var så snäll som tog hand om de stackars afrikanska barnen”. Eller alla långa utfrågningar jag har fått genomgå på grund av att jag ser ut som jag gör.

Idag tycker jag att det är lättare att fokusera på de fördelar ett mixat ursprung har fört med sig. Inte finns det många människor i världen som har ett så unikt perspektiv på saker och ting som vi med föräldrar från olika håll i världen. Det är så otroligt häftigt att ha fått med sig olika kulturer och språk sedan barnsben, men också en öppenhet gentemot människor vars innersta kärna uttrycker att det inte spelar någon roll om du är vit, brun, gul, svart, röd eller någon annan färg på den mångfaldiga skalan – du kan själv identifiera vem du egentligen är.

Och till alla er där ute som spricker av nyfikenhet för att veta ursprunget hos människor som enligt era mått inte ser svenska ut, var så vänliga och respektera det svar ni får. Vare sig personen i fråga svarar Norrtälje, Norrland, Nordkorea eller Nigeria har ni ingen rätt att ta ifrån honom eller henne sin identifiering.

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Man ska inte komplicera det enkla livet

Det här med att vara duktig och ständigt känna en känsla av att man måste prestera, att inte misslyckas och inte göra fel är en känsla som jag ständigt kämpar mot. En rädsla att misslyckas och samtidigt som den rädslan finns vet jag inte riktigt vad jag är rädd att misslyckas med. Jag menar det mesta i livet går att fixa liksom, så trots att jag bär på den känslan vet jag inte vad jag ska misslyckas i. Att få underkänt på en tenta är inte det värsta i livet och när jag blir underkänd på en tenta känner jag mig inte misslyckad heller, det är bara göra om och göra rätt. Eller att göra fel på jobbet, har man misslyckats då, nej vi är bara människor och gör man fel lär man sig av de fel som man gör, så enkelt är det.

Min pappa brukade säga ”il faut pas compliquer la vie simple” (man ska inte komplicera det enkla livet), och det är något som jag brukar tänka på för att inte klandra mig själv för mycket om något blir fel. Sedan tidig ålder har jag upplevt saker som bidragit till rädslan att inte vara tillräcklig, men det har genom tiden blivit bättre ju äldre och mer hårdhudad man blir.

persons-933564_960_720Den här känslan handlar mycket om min bakgrund och vad man har fått ta emot under skolgången av lärare och klasskompisar. Känslan av att ständigt prestera slog till sista året på mellanstadiet i sexan när jag jobbade på en presentation jag skulle hålla om min idol fotbollsspelaren Zinedine Zidane. Jag läste artikel efter artikel och förstod hur mycket han hade kämpat. Min presentation kom slutligen att handla om hur det är att växa upp i ett samhälle där man jämt måste kämpa för att synas. Jag minns att min lärare blev tagen av presentationen och kunde prata om den jämt och ständigt med mig under rasterna. Hon hade verkligen fastnat för den.

När jag sedan började högstadiet fick jag mer och mer upp ögonen för utanförskap och vart samhället väljer att placera mig. Jag har ett efternamn som läraren hade svårt att uttala, ett efternamn som en del i min klass kunde håna, ett efternamn som fick mycket stryk och bidrog till att jag förstod att jag måste kämpa ännu mer än vissa andra. Jag minns att jag pluggade mer än de flesta i min klass och jag blev i de flestas ögon en plugghäst. Om jag svarade fel på någon fråga som läraren ställde kunde det bli en del fniss i klassen, för att jag sagt fel. Trots rädslan för att göra fel och misslyckas var jag bra på att ignorera vad folk tyckte och sa, jag vände deras hån mot mig till att bara bli bättre. Jag gick inte ut med de allra högsta betygen i högstadiet, nej det var inget som jag grät över jag visste bara att jag måste kämpa hårdare. Jag kunde avundas de personer som inte behövde kämpa utan ta det mer lugnt, vi var ju trots allt i början av tonåren.

phone-1052022_960_720Jag fick även under min skolgång höra från en lärare att jag skriver dåligt och att det kanske beror på att jag inte pratar svenska hemma. Detta gjorde mig extremt chockad då jag enbart pratar svenska hemma. Jag fick ännu ett skäl till att kämpa dubbelt så mycket än de andra då min bakgrund verkade vara en stor förklaring till nästan allt. Skrivande är en stor del av mitt liv och jag kanske inte är bra på det, men är man inte bra på något kan man bara bli bättre och bättre.

Inför den nya terminen sökte jag en C-kurs men jag fick sedan reda på att jag inte fick läsa den kursen då jag inte fått godkänt på min komplettering på en tenta i B-kursen. Jag kände att jag misslyckats och att det skulle ta en sådan lång tid för mig att få min examen, jag hade liksom snubblat på mållinjen. Jag pratade med min syster och kunde inte förstå varför jag fått underkänt och vad skulle jag nu göra? Jobba när det finns pass men sedan, ska jag bara vara hemma? Jag är en person som flyger hit och dit och gillar att alltid göra saker, sex månader utan plugg är för mig ett år i mitt huvud. Tanken att nu minsann har jag misslyckats spökade, men jag försökte slå bort den tanken och bara tänka positivt. Min syster blev irriterad på mig och sa att jag pratar som om jag inte kommer plugga eller ha något att göra på fem år, hon hade rätt. Jag hade vant mig vid tanken att enbart jobba, läsa och vila upp mig inför nästa termin när jag fick reda på att jag kunde hoppa in i C-kursen i Stockholm. Jag fick lite blandade känslor inför det. Jag ångrar mig lite att jag tackade ja, då det hade varit skönt att ta det lugnt denna termin. Jag förstod att jag måste ta det lugnt, inte stressa med livet och som pappa sa, man ska inte komplicera det enkla livet.

 

Nadia Chache
Nadia Chache

Intervju om mobbning

Titti är en ung tjej, 22 år gammal och berättar här för Afropé om sin tid som mobbad. Mobbningen skedde i skolan, till och från, i ungefär fyra års tid. Det började när Titti var i 12-årsåldern och pågick sedan upp till 16 års ålder.

Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år
Titti Hassan blev utsatt för mobbning till och från i flera år

Titti hade precis flyttat från Örebro till Västerås med sin familj och såg fram emot att få börja i en ny skola, samma skola som hennes lillebror gick i. Titti minns inte riktigt hur det var när hon började där, men hon minns att efter ett tag så märkte hon att hennes klasskompisar vissa dagar ville umgås med henne, men andra inte.

”Det verkade som om de ville hitta någon anledning till att inte prata med mig och jag kände mig utstött av mina kompisar”, berättar Titti. ”Ofta ville de inte vara med mig varken på rasterna, lektionerna eller efter skolan.”

”Jag minns att jag grät inför min mamma flera gånger och bad om att vi skulle flytta tillbaka till Örebro, då jag inte trivdes och ville tillbaka till mina vänner i den stad vi flyttat ifrån.”

Du beskriver de här personerna som dina kompisar, upplevde du att de var dina kompisar, även om de också mobbade dig? Ja, det var bara de jag umgicks med. Ibland fick jag vara med dem och jag hade inga andra att vara med, men sen kunde de komma på att jag inte borde få vara med och då gick jag och spelade fotboll med min bror och killarna då jag inte hade någon annan att vara med. En tjej försökte vara med mig ibland, men då brukade hon som var mest styrande i mobbningen av mig, ropa till sig den tjejen och säga till henne att hon inte skulle vara med mig. De andra tjejerna verkade alltid göra precis som den här styrande tjejen sa.

Titti vet inte om det berodde på att de andra tjejerna var rädda för den styrande tjejen, eller om det berodde på att de såg upp till henne, men Titti upplevde inte att de vågade sätta sig upp emot henne, utan gjorde som hon sa till dem att göra.

Jag brukade ofta promenera hem med några av tjejerna i klassen, men ibland kunde jag se hur alla tjejerna sprang ut ur klassrummet och iväg. Jag såg hur de tog en annan väg hem och förstod att de sprang en annan väg för att de inte ville att jag skulle gå med dem.

Jag grät väldigt mycket under de åren som jag blev mobbad. När jag inte fick vara med de andra tjejerna sprang jag ofta hem och gick direkt in på mitt rum där jag bara låg och grät. Min mamma märkte att jag var ledsen och kom och frågade vad som hänt. Då grät jag tröstlös i hennes armar.

Berättade du för din mamma och andra vuxna om det som hände? Ibland berättade jag för min mamma vad som pågick och då brukade hon kontakta någon av de andra tjejernas föräldrar och då fick jag oftast vara med de här tjejerna igen.

Min bror berättade nyligen för mig att han minns en gång så kom alla tjejerna till min trappuppgång och vi skulle prata. Efter en stund kom jag in igen och grät. När han frågade varför jag var ledsen så hade jag svarat att ”ingen vill vara med mig”… Jag minns inte det här själv, men jag har fått det återberättat av min bror.

Jag berättade aldrig för några andra vuxna vad som pågick.

Kände du skam under den här tiden, för att ingen ville vara med dig? Jag skämdes mycket och blev väldigt konflikträdd. Jag var också mycket rädd för att om jag berättade om vad som pågick så skulle de inte vilja vara med mig alls och jag var väldigt rädd för att jag alltid skulle behöva vara ensam.

Fortsatte detta även upp i gymnasieålder? Ja, alltså den tjej som jag upplevde som drivande, började i min klass, medan de andra tjejerna började i en parallellklass. Jag kände mig utstött även där och av samma tjej. Efter ett tag i gymnasiet upphörde mobbningen. Jag vet inte vad som fick tjejen att sluta, men det upphörde i alla fall. Däremot bytte hon skola efter första året i gymnasiet och det var en stor lättnad för mig. Jag kände direkt när hon bytte skola att jag kunde bli trygg igen och inte behövde vara orolig för att bli utsatt igen.

Hur påverkade det här dig under den tiden? Förändrade det dig som person? Ja, jag blev mycket mer aggressiv och jag bråkade ofta med min storebror. Vi slogs mycket och jag tror att jag tog ut mina aggressioner på honom när jag mådde dåligt. Jag ville ofta rymma hemifrån. Bara fly från allt. Jag fantiserade ofta om att rymma till en annan stad eller ett annat land. En gång gömde jag mig i vår källare och var där ett helt dygn. Jag frös, men ville inte gå hem. Jag ville bara försvinna.

Jag var nära att försöka ta mitt liv två gånger. Jag satt på vår balkong och ville hoppa ned, trots att det var flera våningar högt.

Jag försökte också att knivhugga mig själv. Jag körde in kniven mot magen och det kom lite blod. Jag minns all den där ilskan som fanns inom mig och jag minns precis hur jag höll i kniven. Jag var så arg och ledsen. Jag förstod ingenting. Ibland ville de vara med mig och ibland inte.

Hur tror du att det har påverkat dig att du kände dig utsatt för mobbning som barn? Jag tror att det gjort mig till en starkare och mer positiv person. Vid ett tillfälle så såg jag hur flera ungdomar gav sig på en tjej på stan och då sprang jag fram och stoppade det hela. Jag blev så arg när jag såg hur de gav sig på henne.

Varför vill du berätta om det här nu? Jag vill berätta om det för att jag tycker det är viktigt att prata om mobbning. Det är viktigt att alla förstår hur dåligt man kan må om man blir utstött, mobbad och utsatt. Jag vill inte att någon ska behöva känna dessa känslor, därför tycker jag det är jätteviktigt att prata om. Jag vill inte att någon ska behöva gå igenom det jag har gått igenom.

Fatou Touray
Fatou Touray