Etikettarkiv: utbildning

”En dag ska någon som jag pryda den där väggen”

Varje dag går jag förbi dem. De ler litegrann medan de tittar på mig och strömmen av elever som går mot vår föreläsningssal. Deras munnar är formade till självsäkra leenden, och de bär formella kläder i dova färger. De sitter med huvudet högt, som att de vet sitt värde och värdet av vad de har åstadkommit. De ser bekväma ut, som att de aldrig har gjort något annat än att bli avmålade. Som att det är så självklart att deras porträtt ska pryda en hel vägg på ett av Sveriges mest framstående universitet. Det är deras självförtroende som alltid får mig att stanna upp, men det som får mig att stanna kvar ett par sekunder och titta tillbaka på dem är deras homogenitet. De ser nästan likadana ut, som att en skara på sex eller sju bröder alla har valt samma karriärsväg och sedan hamnat på väggen på en anrik skola. ”En dag…” tänker jag, ”en dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Just nu studerar jag ekonomi vid Lunds universitet, och för er som ännu inte har hunnit måla upp en bild av hur personerna på tavlorna ser ut ska jag ge er en kort beskrivning: de är alla vita män strax över medelåldern. I ärlighetens namn vet jag inte precis vad de har gjort för att hamna på den där väggen, men med tanke på deras porträtt och var de hänger torde det vara något betydelsefullt. Hur som helst är denna text inte skriven för att ifrågasätta deras prestationer, erfarenheter eller kompetenser, utan frågan som ständigt ekar i mitt huvud när jag passerar deras avbilder är ”varför ser de likadana ut?”. Frågan i sig har väl egentligen ingen större betydelse utan att reflektera över hela kontexten. En kontext som är fylld av ytterligare undringar. Varför besitts nästan alla höga poster på institutioner, myndigheter, företag och organisationer av vita män? Här lägger jag stark betoning på nästan, eftersom det inte är så i alla fall. I vissa fall innehar självklart icke-vita och/eller icke-män ledande positioner, men jag skulle vilja säga att de utgör undantagsfall. Problemet är ju att Sveriges befolkning består av ungefär 50 procent kvinnor, och runt 20 procent av vår befolkning är av icke-svenskt ursprung. Ytterligare några procentenheter har både svenskt och icke-svenskt ursprung. Varför sitter inte vi också vid förhandlingsborden i samma utsträckning som vita män? Begrepp som kön, etnicitet och hudfärg är alltid problematiska då de till exempel inte lämnar rum för människors självidentifiering, men samtidigt måste jag förhålla mig till några siffror. Poängen är att de människor som styr vårt samhälle (politiskt och ekonomiskt, men tillika kunskapsmässigt) inte överhuvudtaget är representativa för vår befolkning. Ett liknande exempel som jag länge funderade på var EU-parlamentet i Strasbourg, som jag besökte för första gången förra året. Där stod männen för en klar majoritet av politikerna, och de icke-vita personer som var där kunde jag i princip räkna på två händer. Eftersom denna homogena samling av människor inte alls representerar det Europa jag känner så fick det mig att undra: ”varför är det så?”

En väldigt vanlig föreställning är att ”alla människor har samma möjligheter”, och till en viss del kan jag hålla med. I Sverige, och i vissa andra delar av världen, får man söka till vilket gymnasium man vill. Likväl får vem som helst ansöka till universitetet, och man kan skriva upp sig i diverse bostadsköer får att sedan kunna söka boende. Argumenten för att alla har lika möjligheter är flertaliga, men får mig ändå att undra: Om alla nu har samma möjligheter, varför präglas då inte toppositioner av samma mångfald som vår befolkning gör? Jag utgår självfallet inte från att alla människor strävar efter en sådan position, men det vore märkligt om bara vita män drömde om ledande och inflytelserika poster. Vad är det egentligen som händer från att vi föds till att vi formas till dem vi är och gör våra karriärval? Något måste det ju vara, annars hade väl inte makteliten varit så homogen?

Jag tror inte att alla har samma förutsättningar att nå de ställningar som männen på Ekonomihögskolans väggar eller de som besitter majoriteten av EU-parlamentets säten. Vårt samhälle präglas av en stark norm som säger att dessa positioner inte ska förfogas av, till exempel, någon som mig – en ung, svart kvinna, eller någon annan som inte faller inom ramarna för den snäva bilden av hur någon med makt och inflytande över samhället ser ut. Den som förnekar att vårt samhälle är präglat av denna norm och underliggande rasism, sexism och diskriminering tycker jag blundar för ett stort problem.

Om någon nu inte köper konceptet med de svårigheter man kan möta på grund av faktorer som kön, etnicitet, sexualitet, religion eller funktionsvariation kan denne i alla fall reflektera över vad bristen på representation får för konsekvenser för alla de som står inför karriärmässiga vägval. Jag har träffat så många människor, de flesta väldigt unga, som inte ens kan drömma om att ha ett högkvalificerat jobb. Barn och ungdomar som skakar på huvudet när jag nämner universitetet och jobbmöjligheter och säger att ”universitetet är inte för såna som mig”. Nej, det är inte så lätt att tro när man är (eller känner sig) annorlunda från alla prominenta ledare, och när man inte tillhör normen för vad en sådan ska vara.

Målning som illustrerar svarta kvinnor från olika etniska grupper på den afrikanska kontinenten. Konstnär: Jean-Baptiste Debret – Bild: Commonslicens

Denna diskussion är tämligen problematisk eftersom det går att vrida på alla begrepp och påstående miljontals gånger. Det är ju exempelvis inte nödvändigtvis så att en annan ung, svart kvinna kan förmedla och styra utifrån allt det jag anser vara viktigt eller relevant, och det är självfallet inte heller så att varje individ som skiljer sig från normen möter diskriminering under sin livsgång. Det jag vill poängtera är att samhället, på strukturell nivå, är format efter uppfattningar om hur en person ska vara utifrån exempelvis dess kön, etnicitet, religion, funktion och sexualitet. Dessa uppfattningar, tror jag, främst påverkar dem som inte innefattar denna norm. Ett exempel är barn med utländsk härkomst i socioekonomiskt utsatta områden, som inte för något i världen tror att de kan bli börshajar eller EU-parlamentariker. Ett annat exempel är kvinnor som i många fall känner att de behöver hävda sig i jobbsammanhang på grund av deras kön och bristen på tilltro för kvinnors arbetsmässiga kapacitet.

Människor kan fortsätta att påstå att alla har lika möjligheter, men genom att förneka våra olika förutsättningar och vilken inverkan det har förnekar de tillika andra människors upplevelser. Likaså gäller det de som inte innefattar normen men ändå har tagit sig högt upp i samhällets skikt. ”Titta på mig!” säger de, ”kan jag så kan alla!”. Riktigt så enkelt är det inte. Hade det varit så enkelt hade inte bolagschefer, framstående forskare och många toppolitiker kunnat misstas för en kedja av bröder.

Som tidigare nämnt är diskussionen komplex, men jag tycker att det är viktigt att problematisera olika aspekter av möjligheter och förutsättningar. De senaste åren har jag befunnit mig i så många rum där jag har känt mig annorlunda på grund av just etnicitet och kön. Rum där mina åsikter inte har vägt lika tungt just på grund av dessa faktorer. Ett av mina favoritcitat är ”if they don’t give you a seat at the table, bring in a folding chair” (Om du inte får en plats vid bordet, ta med en fällstol, red. översättning), vilket också är mina ledord när jag till exempel blir överröstad av en man i en diskussion eller behöver bevisa min kunskap på grund av den misstro jag ibland möter. Jag vet att representation är viktigt. Det vet jag eftersom jag en gång i tiden var en liten flicka som tvivlade på om jag kunde ta mig dit jag ville. Jag hade ju aldrig sett en brun kvinna vara regeringschef, ledare för någon stor organisation eller sitta och vara politisk sakkunnig i tv4-soffan, så hur kunde jag vara det?

Jag hoppas innerligt att fler som är privilegierade nog att inte ha behövt uppleva diskriminering i livet ändå kan spetsa öronen när de hör om andra människors erfarenhet av det. Jag hoppas även att fler icke-män eller personer som inte innefattar samhällets vithetsnorm ska kunna ta sig dit de drömmer om. Idag gick jag ännu en gång förbi porträtten mot min föreläsningssal och viskade tyst för mig själv: ”En dag… En dag ska någon som jag pryda den där väggen”.

Alice Binti Mutambala

Folkhögskolor behöver jobba för en antirasistisk miljö

Folkbildningsrörelsen startade i Sverige på 1800–talet med syftet att ge mer kunskap och makt till arbetarklassen. I dagens Sverige är det främst den vita medelklassen som är representerad i folkhögskolorna runt om i landet. Men på senare år har detta börjat ändras och det skapar möjligheter att se hur också folkhögskolorna behöver jobba för en antirasistisk miljö.

Röda Korsets Folkhögskola i Stockholm, strategiskt utplacerad utmed Röda linjen är en folkhögskola med många olika kurser som har som syfte att skapa en mer tolerant och fördomsfri värld. Utåt sätt ger de ett intryck av att vara medvetna om världens orättvisor, vilket gör det ännu mer intressant att veta vad de gör för att motverka orättvisor på själva skolan. Birger Nilsson, huvudlärare på kursen Dokumentär i Världen förklarar:

– Dokumentär i Världen startade i och med att vi ville förändra ”Afrikabilden” och den schablonartade mediabilden av Afrika. Där jobbar vi med att hitta andra sätt att beskriva Afrika. Vi låter afrikaner berätta sin historia, tänker på hur vi använder oss av bild och vinklar och vi låter afrikaner vara på expertsidan, inte bara presenterade som offer.

Men trots att de har en medvetenhet i dessa frågor så konstaterar Birger Nilsson att misstag ändå görs eftersom värderingarna sitter väldigt djupt. Även på skolan och i undervisningen så finns olika planer och strategier för att jobba emot alla de fördomar som finns. Ulrika Sandin, vars huvudämnen är religion och samhälle berättar varför kursen Agera utan att diskriminera startade:

-Den startade med avsikt att motverka segregeringen på skolan. När jag började på skolan så var det mest utländska kvinnor på allmän kurs och vita svenskar på profilkurserna.

På allmän kurs kan man läsa in behörighet för universitet och högskola, profilkurserna har olika teman och vissa av dem är på distans. För de som behöver finns även baskurser med olika nivåer av SFI. Vidare förklarar Ulrika Sandin att man då försökte skapa en gemensam lokal för de olika kurserna där de kunde mötas. Ojämlikheten låg mycket i att profilkurserna hade lektioner för allmän kurs, när de kom tillbaka från sina olika resor, medan allmänkurs inte fick ha rollen som experter på något. Numera har allmän kurs även lektioner för profilkurserna.

-Vi har olika lektioner och samlingar, bland annat om hur andra kulturer firar nyår, giftemål och även hur historien varit, berättar Elin Ohlin, elev på Dokumentär i Världen. Omedvetna fördomar har försvunnit och ju mer kunskap jag får desto mer medveten blir jag, konstaterar hon.

Vendela Ganslandt som går i samma klass fortsätter:

-Det är jättevärdefullt. Det är kul att gå i skolan för man får saker som inte hör till undervisningen egentligen.

Fortfarande skillnad

Tom Lindman, även han elev på Dokumentär i Världen, konstaterar att det ändå är flest personer på allmän kurs som har en utländsk bakgrund och att det på profilkurserna fortfarande finns en vit majoritet. Ulrika Sandin utvecklar att skolan har kommit längre än många andra folkhögskolor men att de ändå har mer kvar att jobba med, både när det kommer till mångfalden i kurserna, men även inom personalstyrkan. Hon förklarar att en alltid måste aktualisera dessa frågor för att de inte sker automatiskt. Enligt henne har skolan till och med gått tillbaka lite i utvecklingen för att de inte jobbat aktivt med dem på ett tag. Man kan aldrig bli färdig. Detta kan även en avhoppad elev från folkhögskolan, som vill vara anonym, intyga. Den stora skillnaden mellan kurserna och den rasism hen upplevde var en stor anledning till henoms val att inte gå kvar. Hen beskriver ett klimat i klassrummet där hen, som var ensam om sin utländska bakgrund tystades ner när hen försökte säga ifrån när andra elever eller lärare sa någonting som hen visste inte stämde. Hen argumenterar även emot att allmän kurs får samma expertroll som profilkurserna. En stor del av problematiken enligt henom är att den vita majoriteten fortfarande har tolkningsföreträde för andra kulturer, vilket skapar en exotifiering.

-Låt en muslim som är muslim prata om islam, låt en afrikan prata om Afrika, låt en från Mellanöstern prata om Mellanöstern och låt en från förorten prata om förorten.

-Jag gick till rektor och lärare flera gånger och frågade om det var okej att elever på skolan sa n–ordet och sexistiska saker, men inget hände, konstaterar hen och fortsätter berätta att skolans ansträngningar att minska segregeringen inte gjorde någon skillnad i praktiken, att de fortfarande är blinda.

När Ulrika Sandin får frågan om hon blir förvånad av att höra att eleven slutade på grund av skolans problematik och att hen inte blev hörd svarar hon:

-Jag blir inte förvånad när jag hör det. Vår skola är väldigt uppdelad genom kurserna. Det är jättetråkigt att hen inte blev hörd. Det är alltid så när man utmanar normen och det kan vara jobbigt för den som tillhör den förtryckande strukturen att inse det.

Låt andra ta plats

Detta problem är strukturellt och något Röda Korsets skola inte är ensam om att ha. Ulrika Sandin berättar att det finns ett projekt folkhögskolor emellan som heter Inkludera mera vars syfte är att bidra till just det, ett mer inkluderande samhälle.

-Många av oss inser nog att vi behöver gå ett steg till, konstaterar hon.

hallway-1031005_960_720
Personen på bilden har ingenting med intervjuade personer i artikeln att göra.

Den avhoppade eleven anser att en förbättring behöver ske på många olika områden, bland annat vilka som tas in på profilkurserna, men också att det på just profilkurserna är en stark vithetsnorm som skapar hinder för att tänka annorlunda.

-Låt de andra ta plats! Det finns så många andra tunga tjejer, säger hen, det ska inte heller vara okej att prata förminskande om allmän kurs, eftersom det finns många olika anledningar till att folk går där. Och om man har tema ”Förort” till exempel så låt då de som levt och kämpat i förorten prata.

Fotnot: Den avhoppade eleven hade fler exempel på vad hen uppfattade som fel på skolan, men att skriva det skulle kompromissa med hens anonymitet.

Ida Oscarsson
Ida Oscarsson

 

Textmeddelanden utbildar i Kenya

Eneza education är ett kenyanskt företag som utbildar studenter via mobiltelefoner. Företagen grundades 2011 och har fått en stor spridning sedan dess. Uppskattningsvis är det cirka 460.000 studenter som använder sig av läroforumet Eneza. Det är en virtuell handledare och lärande assistent. Det är ett sätt att få tillgång till kurser och utbildning genom en billig mobiltelefon och mycket billigare skolavgifter, menar MS maraviglia, som är en av grundarna till Eneza education.

mobile-616012_640För att undvika utbildning där det krävs tillgång till dyra datorer, dyra mobiltelefoner och höga skolavgifter använder man sig av en metod och kommunikation som fungerar via mobilräkning. Man får tillgång till kurser och frågesporter via textmeddelande som kostar 10 kenyanska shilling (0,80 SEK) per vecka. Man kan även använda sig av webbaserade versioner och en app men textmeddelanden används av den stora majoriteten i verksamheten.

Eleverna får flervalsfrågor och öppna frågor, feedback på alla svar och även tillgång till live-chat med en handledare. I appen finns det även ett lärande spel som heter ”var är Ms mandizi?”, som skickar ledtrådar till användaren under lektionerna enligt hur många poäng de samlat. Tanken bakom spelet är att sammankoppla roliga saker med utbildning och få fram drivkraften till att studera från studenten själv. Kurserna är anpassade till Kenyas nationella läroplan och innehåller bland annat matematik, naturvetenskap, kiswahili och engelska. Företaget har femton helanställda lärare och ett fyrtiotal deltidsanställda handledare. Eneza education är ett vinstdrivande företag som fokuserar på låga kostnader i stora skalor.

kenya-80753_640För många ungdomar i Kenya är utbildning svårtillgänglig och mycket kostsamt för deras familjer. Detta är ett sätt att nå ut till flera studenter och för en mindre summa. I stora klassrum med 70-80 elever kan det vara svårt att få personlig kontakt mellan elev och lärare. Med detta tillvägagångssätt anser Eneza att elever får en mer individuell och hållbar undervisning.

Många användare använder sig av programmet för att studera på kvällen efter skolan, som ett komplementerande medel för sin utbildning men många använder det som den enda utbildningsmetoden. Enligt Enezas egen statistik är 30% av deras användare studenter som inte går i skolan. Många av dessa användare är belägna på avlägsna delar av landet, till exempel Dadaabs flyktingläger nära den somaliska gränsen.

Eneza betyder ”att sprida” på swahili och det är grundarna MS maraviglia och Kago kagichiri eftersträvan. De vill uppnå 50 miljoner användare för att sprida kunskap och har nu börjat utveckla pilot-projekt i Tanzania och Ghana.

Eneza (hemsida)

Eneza (Facebook)

Mireille Rosas
Mireille Rosas

Radio hjälper skolbarnen i eboladrabbade Guinea

Det största ebolautbrottet någonsin har skördat mer än 11 000 människors liv och har dessutom påverkat miljontals människors liv indirekt. Skolor hölls under utbrottets värsta fas stängda och de drabbade barnen har därför inte haft möjlighet att gå i skola. I Guinea har bland annat Unicef nu startat ett projekt med radiosända lektioner för att utbilda barnen.

Efter förra årets sommarlov var det många skolor som inte öppnade igen i värst drabbade Liberia, Sierra Leone och Guinea. Att hålla skolorna stängda var ett sätt att minska risken för att sprida smittan genom att undvika folksamlingar. För barnen innebar detta att möjligheten till utbildning försvann.

Foto: Anna Wedin
Foto: Anna Wedin

När skolorna i Guinea sedan öppnade igen i januari 2015 var närvaron inte längre lika hög bland barnen och mycket undervisning hade gått om intet. Utbildningsministeret i Guinea tillsammans med bland annat Unicef bestämde sig då för att hjälpa barnen att ta igen missad undervisning genom att lansera radiosända lektioner. Projektet som hittills lanserats i de fyra distrikten Farmoréah, Kaliah, Moussayah och Sikhourou i Forécariah, Guinea har omfattat lektioner i både matematik och franska. Programmen har riktat sig till både barn som inte har möjlighet att gå i skolan samt de barn som går i skola. För de barn som får går i skolan är programmen en repetition av vad dom redan lärt sig medan programmen för de barn som inte går i skola innebär ett alternativt utbildningssätt.

Förutom att undervisa i matematik och franska innehåller programmen också information om hur man skyddar sig mot ebola och vad som är viktigt att tänka på. Att inkludera barnen i detta är viktigt då dom sedan tar med sig kunskapen hem och kan sprida den vidare till föräldrar och andra människor i sin närhet.

Många av barnen som nås av radioprogrammen lyssnar från sina hem på sina egna radioapparater. Men för de barn som inte har möjlighet att lyssna hemifrån finns speciella ”lyssningscenter” i många byar där barnen kan samlas för att ta del av undervisningen via radio. Fördelen för dessa barn är att läraren från skolan närvarar under dessa stunder och då kan repetera, öva och svara på frågor direkt. Mer än 30 000 barn och unga från 329 skolor i Forécariah och minst lika många barn som inte går i skolan beräknas ta del av detta projekt, vilket innebär att totalt mer än 60 000 barn och unga kan tillgodogöra sig livsviktig utbildning.

Anna Wedin
Anna Wedin

Gorée, ön som bär på den negligerade historian

Sedan mellanstadiet har jag funderat över hur det egentligen går till när det bestäms om vad som skall läras ut i skolan. Genom de flera resor jag gjort till Gambia och Senegal visste jag så tydligt att lärandet i skolan var högst begränsat. Mitt hopp var att ämnena jag reflekterade över skulle behandlas på högstadiet eller åtminstone på gymnasiet, men det togs aldrig upp. Jag tror att vi är ett par som gång på gång valt ämne och förklarat i den utsträckning vi kan om slaveriet. Eftersom att inte läraren tog upp det så var det bara att ta saken i egna händer vilket ofta ledde till chockade ansikten- ”Var det verkligen så?”.

Jag blir arg och frustrerad när jag tänker på hur mycket historia som VÄLJS bort när det kommer till den svenska undervisningen och säkerligen den internationella också. Jag menar inte på att förminska de händelserna som behandlas (första och andra världskrigen), men det finns så många fler händelser som fortfarande har bestående effekter idag och är därför högst relevanta att diskutera på platser som skolan.

Kanoner. Foto: Ida Svenungsson
Kanoner. Foto: Ida Isatou Svenungsson

Jag besökte Gorée för två veckor sedan och varje gång jag är där blir det en påminnelse om hur många det är som går miste om en stor del av historian. Ön har varit ockuperad av fransmän, portugiser och holländare. Husen på ön är flera hundra år gamla och den första belägringen av ön var under 1400-talet, och än idag finns det hus kvar från den tiden. Ön är med på Unescos World Heritage List som leder till att invånarna ej får måla om husen då dess färger representerar de forna ägarna, vare sig det var fransmän, portugiser eller holländare med färgerna rosa, gult eller vitt.

Det är en obeskrivlig känsla att vara på Gorée. På grund av dess fruktansvärda historia fångas en av en otrolig tyngd. Det finns en energi på ön som fångar ens sinne och själ. Denna energi är det många av öns invånare som tar del av då många på ön är kulturellt aktiva och då speciellt många konstnärer.

Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.
Husens färg vittnar om de tidigare ägarna. Foto: Ida Svenungsson.

Så varför vet inte folk om denna ö? Där slavhandel bedrevs i över FYRAHUNDRA ÅR. Där unga flickor separerades för att bli tvingade till sex. Där 40 barn trängdes på några få kvadratmeter. Där The Door of No Return finns som innebar antingen ett liv i fångenskap, om inte döden visade sig på båtresan över Atlanten, eller före det som ett straff. Där 6 miljoner människors liv togs på ön innan de blev fraktade i båtar. Där 20 miljoner människor från flera olika länder i Afrika blev skickade över Atlanten till USA för att påbörja triangelhandeln.

Att inte fler människor vet om detta borde ge förståelse för att vi inte har kommit så långt som vi ibland tror. Att vi inte värderar och utbildar en sådan signifikant del av historian är inte bara ohållbart då det bidrar till den utsatta position som Afrika befinner sig i idag men också skamligt då vi ännu insisterar på västvärldens godhet samtidigt som vi ignorerar historian.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson