I veckan sändes Osmond Karims nya film De ensamma, på SVT. Det är en film där man i första hand låter vuxna personer som adopterades till Sverige som barn, under 70-talet, få komma till tals. Filmen bygger på ett flertal djupintervjuer där personer berättar om de specifika problem de mött under sin uppväxt i Sverige och i sina nya familjer, på grund av att de adopterats.

De senaste åren har många debattörer som själva adopterats till Sverige som barn, höjt sina röster mot hur adoptionsprocessen går till och i vissa fall, kritik från personer som är helt emot utlandsadoptioner. Kritiken har förstås funnits längre än några år, men på senare år har rösterna blivit både fler och starkare i olika mediekanaler. Det finns en annan sida att se på adoptioner än bara det positiva. Det finns en sorg, en förlust, en ilska och en vanmakt.

Osmond Karim har tidigare gjort den prisbelönade filmen Raskortet för SVT. En film som fick mycket god kritik och berörde många starkt. Filmen visades i SVT 2012.

Nu kommer alltså en ny film, möjligen att se som en uppföljare, men som den här gången handlar om personer som adopterats till Sverige och som har upplevt känslan av övergivenhet, mött rasism och utanförskap, som mött känsla av ensamhet och skuld, personer som ställts inför ”kravet” från omgivningen att vara tacksamma. De som berättar sin historia, har verkligen något viktigt att berätta för oss andra och kanske även för varandra?

De ensamma kan du se HÄR
De ensamma har även en Facebooksida HÄR
Mindre positiv kritik finns också mot filmen, bland annat kan du läsa kritik HÄR