Etikettarkiv: utmattningssyndrom

Afrikansvenska flickor blir inte deprimerade

November 2014 blev jag diagnostiserad och sjukskriven för utmattningssyndrom. Jag fick därmed överdrivet mycket tid för reflektion och återhämtning. Det var då jag insåg att jag tidigare inte kunnat tänka mig en afrikansvensk tjej gå in i väggen, bli utmattad, deprimerad, känslig. Parentes: Med afrikansvensk menar jag afrosvenskar med aktiva rötter i Afrika, vars föräldrar föddes och växte upp i ett afrikanskt land. Eftersom att afrosvenskar är en sån bredd grupp kan jag inte uttala mig om alla svartas upplevelser. Jag kan endast stå för min generalisering av afrikansvenskar (även den generaliseringen ska tas med en nypa salt), inte afrosvenskar. Jag syftar till den grupp jag själv tillhör, unga svarta afrosvenskar vars föräldrar vuxit upp i hemlandet.

burnout-90822_640Sanningen är att jag förr inte trodde att vi rasifierade i Sverige kunde må psykiskt dåligt. Ja, jag vet hur det låter, men jo så var det. När jag för bara något år sen hörde om någon som led av en viss form av psykisk instabilitet tog jag för givet att hen var vit. Eller nej inte hen, i mitt huvud var det en vit tjej (ingen chans att sånt hände killar). Bland mina afrikansvenska väninnor var det helt enkelt inget vi höll på med. Det hände liksom inte att vi pratade om ångest eller uttryckte oro för en annans psykiska välmående. Även med mitt tjejgäng på gymnasiet var det inget vi talade om, även om man hade sina stressperioder och andra svårigheter i tonåren.

Så jag levde med dumheten om att det inte var tillåtet för mig, mina kusiner, vänner och andra afrosvenskar med föräldrar uppväxta i hemlandet; att må psykisk dåligt. För att inte tala om att gå i terapi. Det ändrades när jag i november satt där hos läkaren och grät av trötthet. Och inte ens då var det självklart för mig att vända mig till familjen. Tills idag vet jag att en del afrikansvenskar i min närhet inte ”tror” på att jag ibland har ångestattacker.

Jag blev utmattad av olika orsaker, men är övertygad om att det finns något vi missar när vi pratar psykisk o/hälsa. Jag tror att vårt ursprung blir ytterligare faktor utöver den stressiga och materialistiska miljö vi rör oss i.

Jag började fundera på min barndom och relationen med föräldrar och andra vuxna i min omgivning. I ärlighetens namn kan jag räkna de gånger jag, när jag bodde hemma, blev tillfrågad hur jag mår eller hur det går med studierna. Jag tror att en del african sisters därute kan känna igen sig. Det betyder inte att vi inte blivit älskade, för våra föräldrar kämpade/kämpar för att ge oss ett drägligt liv med bra framtidsutsikt. Afrikanska föräldrar har givetvis en enorm kärlek till sina barn, men min upplevelse är att många av dem ofta älskar oss på distans. Kärleken uttrycks sällan kroppsligt eller verbalt, och enligt mina erfarenheter ligger psykiskt välmående längre ner på prioriteringslistan.

När jag som barn i Benin gjorde mig illa fick jag ofta höra ”Jag blåser bort det så blir det bra” eller ”sluta gråta, det är bra nu”. Så sa man till alla barn, och det ser jag fortfarande med släkt och vänner, såvida inte det faktiskt är en allvarlig skada. Men även då fick vi höra att vi skulle vara starka. Så jag tror att det har betydelse för hur vi växer upp. Så vi lär oss att ta det. Att stålsätta oss smärtan.

Unga afrikansvenskar lär sig att ta sig fram i samhället som starka krigare. Vi lär oss tidigt att vara stolta över att vara svarta afrikaner, vårt ursprung, våra stammar, våra språk, våra etniska namn och inte minst våra efternamn. Det är en stolthet som förts vidare från generation till generation.

Säg mig, vart finns utrymmet för själviskhet efter allt detta? Vart finns utrymme för den där tuppluren vi drömt om i generationer? Varför känner jag att afrikansvenskar inte finns med när man diskuterar välmående? Faktum är att vi inte har tid att reflektera över vår psykiska hälsa. Det bagage vi fått från föräldrar och förfäder ger inte utrymme för depression och ångest. För några av mina släktingar är psykisk ohälsa som lyx, något man inte har råd med för att man redan har sin hudfärg, form på näsa, namn och även religion som håller dig sysselsatt. Och som ligger till grund för strukturell diskriminering och ökande afrofobi.

Den afrikanska stoltheten må ha förts vidare till oss, vi bör dock inte negligera att även vi är människor. Även vi är pojkar, flickor och hen med tankar, känslor och annat grundläggande behov.

Även vi behöver sova ut ibland.

Rokibath Alassane
Rokibath Alassane

Vems ansvar är det att Jimmie Åkesson är sjukskriven

Det var inte svårt att tänka sig att Jimmie Åkesson var utbränd. Det var den första tanke som for genom huvudet på mig. Det här är inget spel för gallerierna, utan på riktigt. Den andra tanken var ”måtte folk hålla god ton nu”.

Vi är många som varit där. Själv var jag aldrig sjukskriven, men symptomen fanns. Jag satt och stirrade framför mig, utan att få något gjort. Alla arbetsuppgifter som inte var rent mekaniska kändes oöverstigliga. Ingenting kändes meningsfullt, och jag sov ett par timmar per natt.

Jag visste vad som hände, och jag visste varför. Jag var nyskild, mina barn bodde 35 mil från min arbetsplats, och jag pendlade. Dessutom hade jag kontrakt med ett amerikanskt förlag om att skriva en bok – bland det mest kreativa som finns. Den tid jag inte jobbade, åkte tåg, var med barnen eller skrev bok fanns inte.

De flesta som gått i väggen vet vad jag pratar om. Det är kombinationen av trauma som rubbar tryggheten i livet och för många krav utifrån samtidigt som skapar ångesten, som blir en negativ spiral.

Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Åkesson blev pappa, familjen bor i Sölvesborg, han har gjort hundra resor i valrörelsen, och han har haft det yttersta ansvaret för att rasist efter rasist bland hans ledamöter avslöjats i expressen. Av brevet han skrev att döma vet han det själv också. Det blev för mycket på för många plan samtidigt. Han gick sönder.

Jag vill ta ett exempel till, som jag tror är på ungefär samma ställe, och det är Fredrik Reinfeldt. Jag kände det, när han hoppade av. Han har varit mitt i rampljuset, och väl så hatad som Åkesson, och han har skilt sig utan att få andas och komma till ro. Han behöver säkert vara ifred och bearbeta. Landa i tillvaron. Slippa ständig bevakning. Bara vara med sig själv och sina barn.

Så jag förstår Åkesson.

Men så läste jag Åkessons brev till väljarna, och där kom det: det eviga, sverigedemokratiska gnället: ”Våra motståndares ihärdiga försök att få stopp på våra framgångar, mediernas många gånger vedervärdiga kampanjjournalistik och extremisternas omåttliga hat är några exempel. I min situation försöker man skaka av sig allt det där – okvädningsorden, hoten, avskyn.”

Med andra ord: ”Jag är inte utbränd för att jag underskattat min familjs behov av min tid och överskattat min egen ork, utan för att mina politiska motståndare är dumma. Det är deras fel. Jag har inget eget ansvar. Jag är ett offer.”

Han skriver sedan längre ner: ” Några kommer säkert, i vanlig ordning, att prata om ”gnäll” och ”offerkofta”. Jag kan dock inte ta kortsiktig hänsyn till vad andra tycker.”

Och detta säger allt i ett nötskal.

Man är inte en gnällspik i offerkofta för att man är utbränd.

Man är däremot en gnällspik i offerkofta när man ger andra ansvaret för sina egna val.

Ingen, absolut ingen annan politiker hade kommit undan med att skriva något sådant.

Låt oss göra ett experiment. Tänk er att Reinfeldt gått ut och skrivit dessa ord, ”Jag hoppar nu av politiken. Anledningen är mina politiska motståndare, och deras ihärdiga försök att få stopp på mina framgångar. Jag orkar inte med hatet från dem.”

Det finns inte.

Är Reinfeldt mindre ifrågasatt, hatad, övervakad? Nej, självklart inte. Men varken hans väljare eller motståndare skulle tolerera att han skyller ifrån sig. Är man en ledare tar man ansvar.

Kommentar
Kommentar

Och här finns en viktig distinktion mellan sverigedemokrater och oss övriga: Att vara offer för samhället och för yttre krafter är en del av självbilden. Det är ett plus. Alla som följer dem vet vad jag menar: I stort och smått är de etablissemanget, samhället, vänstern, invandrarna, muslimerna, antirasisterna, hatarna, mobbarna som är ansvariga för att allt är fel. Paradoxen blir uppenbar när samma människor, i samma forum som nu öser tårar och galla över alla som ”mobbar” deras älskade Jimmie kallar dem de själva hatar, såsom Rossana Dinamarca, Mona Sahlin, Erik Ullenhag och landsförrädaren Fredrik Reinfeldt för suggor, apjävlar, äckel och alla andra tänkbara och otänkbara benämningar jag annars inte hört sedan högstadiet. Den enorma ironin går samtliga helt förbi.

Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Özz Nûjen, Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Och så har vi nu Özz. Han tweetade ”Jimmie Åkesson är nu tydligen utbränd. Han är sjukskriven på obestämd tid. Tar på krafterna att vara rasist och paranois ju”, om nu någon missat det. Denna tweet borde förstås ha drunknat i tusentals andra tweets, som brukligt är. Men av någon anledning tyckte Aftonbladet att det vore ett intressant inslag att skriva om den. Varför begriper jag inte, men det verkar handla om att de inte lyckades få en enda politiker att säga något negativt om Åkessons sjukskrivning. Tvärtom visade samtliga motståndare, från vänster till höger, på stor empati.

Själv började jag med att tycka att det var fånigt och onödigt att ge sig på Åkesson. Jag efterfrågade hyfs och fason. I den andan tyckte jag ju även att Özz var fel ute. Men med fel ute menar jag ”borde helst formulerat sig annorlunda eller avstått”, inte ”borde slås i bojor och skickas tillbaka till Kurdistan”.

Den massiva överreaktionen var helt absurd. Även normala människor, som inte alls är nationalister, började prata om mobbning och utfrysning. Özz blev symbolen för de ondskefulla krafter som bringat den oskyldige stackars Åkesson på fall. Så kom Avpixlats rubriker, och därmed slogs sista spiken i det bisarra verklighetsomskrivningsbygget:

Åkesson sjukskriven - Skärmdump
Åkesson sjukskriven – Skärmdump

Är det Åkessons fel att Avpixlat skriver så? Det kan man ju resonera fram och tillbaka om. Avpixlat är SDs partimegafon. Kent Ekeroth har upplåtit sitt privata konto till insamlingar till siten. Åkesson har berömt den. Men det går inte att härleda någon ägarskapsrelation mellan SD och Dagerlind. Det är dock inte så långsökt att tänka sig att partiet, och därmed indirekt Åkesson, varit med och petat i formuleringarna.

I nationalistfora svaldes beskrivningen med hull och hår. Den passade perfekt.

Jimmie Åkesson är deras älskade ledare. Den som förstår dem. Likt Jesus vandrar han här på jorden, hatad och utfryst, och kämpar för Det Goda, det vill säga Sverige. Onda krafter har nu fått honom på knä. Men förtvivla inte! Vi, ditt folk, ska stötta dig in i döden!

Insamlingar ordnas, kärleksbrev skrivs, Facebookssidor till stöd för honom skapas. Den debatt som vilket annat parti hade haft i det läget om hur partiets framtid skulle se ut existerar inte. Kärlek som liknar dyrkan flödar genom sociala medier.

Parallellt flödar förstås hatet. Özz, den förbannade äckliga bergskurden kommer och säger att vi är rasister! Åk hem eller dö! Paradoxen går dem även här förbi.  Logik är sällan nationalisternas styrka, av någon anledning.

Jag sitter och läser inlägg efter inlägg på dessa två teman: älska Jimmie respektive hata hatarna, och inser att SD nu är mer sammansvetsade än någonsin. Åkesson har alltid varit deras Messias, och nu är han dessutom ett offer.

Jesus, Muhammed, Ghandi, Jim Jones och Hitler hade det gemensamt: De totalt förblindade följarna. De som lät sig kastas till lejon, korsfästas och begå självmord. De som massmördade kvinnor och barn för sin ledare.

Många svenskar är nu rädda för ebola. Andra skräms av den ryska björnen som simmar omkring i Östersjön.

Själv känner jag en pyrande skräck för den nationalistiska masspsykos som sakta äter sig in i folkhemmet.

Det finns bara ett botemedel: Förnuft.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt