Etikettarkiv: utveckling

Fler afrosvenskar borde göra affärer i stabila afrikanska länder

Under stora delar av min uppväxt har jag levt med föreställningen att Sverige är det enda landet utifrån utbildning som kan ge ett bra arbete och framtidsmöjligheter. Dock har mina föräldrar, framförallt min far poängterat att möjligheter hur stora som helst finns på den afrikanska kontinenten. Min far har alltid sagt att eftersom vi är relativt välutbildade i ett strukturerat utbildningssystem i Sverige så finns det helt andra möjligheter för oss på kontinenten. Med tanke på den rådande ekonomiska situationen i de flesta afrikanska länderna gör det att vissa utav dessa länderna tillhör snabbast växande ekonomier i världen.

Bild: Pixabay

Dessa länder innehar en BNP-ökning på 6% eller högre vilket i sin tur betyder att staten i dessa länder har gjort det enkelt för folk att göra affärer i dessa länder. Med tanke på att befolkningen i de här länderna är så pass unga men utbildade så är det rätt tillfälle att skapa arbetsmöjligheter för de här människorna.

Det råder stor brist på kunskap när det kommer till affärsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. Folk är helt ovetande eller vänder sina ryggar mot hemländer på grund av ignorans, men flera länder på den afrikanska kontinenten välkomnar folk från utlandet att göra affärer eller investera i deras marknader. Vilket är bra för den afrikanska kontinenten för att det ökar konkurrensen och det är bra för det afrikanska folket för att konsumentpriserna sjunker. Flera av dessa länder leder när det kommer till entreprenörskap vilket är ett välkomnande tecken på att det råder ekonomisk stabilitet utan statlig inblandning.

Bild: Pixabay

Det skulle vara av stor nytta om fler afrosvenskar var mer intresserade av afrikanska marknader. Genom att ha koll på marknaderna så kan man i sin tur hjälpa fler afrikaner ut på arbetsmarknaden, men för att de flesta inte har koll så har vi gått miste om arbetsmöjligheter som kunde skapats av afrikaner.

Ännu är det inte försent att göra affärer eller investera i de afrikanska marknaderna. För att exemplifiera några länder som det finns stora möjligheter i: Uganda, Kenya, Etiopien, Botswana, Namibia, ekvatorial Guinea, Gabon, Kap Verde, Ghana, Madagaskar och Moçambique. Om vi tar Uganda som exempel, som har en öppen ekonomi, så är det största behovet där IT-startups inom transportsektorn. I denna sektor har flera personer nått framgång genom att ge det ugandiska folket alternativ till annorlunda transport och det kommer i form av startup-applikationer. Ifall det inte vore för dem som investerat i transportsektorn så hade Uber dominerat marknaden helt och hållet men eftersom folk hade koll på den ugandiska marknaden så har transportpriserna sjunkit dramatiskt. Vilket i sin tur tyder på att marknaden välkomnar nya innovativa lösningar på samhällets behov. Detta är bara ett av många exempel.

Uganda är landet med flest entreprenörer på planeten med 28,1 procent.

Bild: Pixabay

Tänk er alla ovanstående nämnda länder och deras möjligheter till affärer och investeringar så är kontinenten på rätt väg och det är afrikanerna själva i sådana fall som ligger bakom det.

Med denna text hoppas jag innerligt att jag har sått ett frö av nyfikenhet och en bredare vy av vad som är möjligt mer än vad man tror när man växer upp här i Sverige så långt ifrån det som sker i Afrika.

Jag hoppas också att de afrosvenska barn som är födda strax innan och efter 2000-talet fostras i att se Afrika som kontinenternas möjlighet. Då deras rötter och medborgarskap gör det möjligt för dem att ha och nyttja denna förutsättning.

Collins Luther Zola

 

Katutura – Namibias kåkstad där hopplöshet och framtidstro går hand i hand

Kåkstäder världen över har allt som oftast en komplex historia som involverar tvångsförflyttningar och marginaliserade grupper utan reella möjligheter att bosätta sig någon annanstans. Katutura i Namibias huvustad Windhoek är inget undantag. Här samsas hopplösheten med hoppet om en bättre framtid i det relativt unga självständiga Namibia.

Windhoek. Foto: Anna Wedin
Windhoek. Foto: Anna Wedin

Namibia som så sent som 1990 erhöll sin självständighet från Sydafrika är världens näst mest glesbefolkade land. Geografiskt är Namibia knappt dubbelt så stort som Sverige men med endast drygt 2 miljoner människor, och i huvudstaden Windhoek beräknas knappt en halv miljon människor bo. Trots att landet klassas som ett medelinkomstland, till följd av bland annat stora mineraltillgångar lever en betydande del av befolkningen i fattigdom och de ekonomiska och sociala klyftorna är därmed stora.

En brokig historia
Sydafrika tog kontrollen över Namibia 1915 och räknade Namibia som en sydafrikansk provins fram till självständigheten 1990. Under denna tidsperiod då Sydafrika styrdes av en apartheidregim kom Katutura att växa fram i Namibias huvudstad Windhoek. Detta skedde i början på 1960-talet då det beslutades att alla svarta skulle tvångsförflyttas till detta nya område utanför stadskärnan. Beslutet var en del av den apartheidregim som kraftigt segregerade och diskriminerade den svarta befolkningen.

Katutura i Namibias huvudstad Windhoek. Foto: Anna Wedin
Katutura i Namibias huvudstad Windhoek. Foto: Anna Wedin

Sedan tvångsförflyttningarna på 60-talet har området växt och fortsätter att växa. Det har byggts upp mer strukturerade områden som också inkluderats i det statliga el- och avloppssystemet. Men fortfarande är stora delar av Katutura utan både el och avlopp, och människor bor i egenbyggda plåtskjul. För många av de namibier som flyttar från landsbygden in till Windhoek för att hitta försörjningsmöjligheter är Katutura den första anhalten, och detta gör att området ständigt utökas.

Bristande resurser och verkliga hjältar
Ett av Windhoeks två statliga sjukhus är beläget i Katutura och även här är resurserna knappa. Övergrepp, våld inom relationer och våldtäkter är vanligt förekommande och med bas på sjukhuset jobbar en knapp handfull socialarbetare med att hantera runt 250 fall varje månad, trots ständiga hot fortsätter dessa hjältar att kämpa för förändring. Men vad gör man när det saknas samhälleligt stöd i form av till exempel kvinnojourer eller fosterhem och där en våldtagen kvinna kan få vänta i mer än åtta timmar på en läkarundersökning? För socialarbetarna är det en enorm psykisk påfrestning att klara av det dagliga arbetet och trots minimala resurser förändrar dessa hjältar livet för många, genom att fortsätta kämpa och bland annat ge av sina egna privata resurser.

Katutura State Hospital. Foto: Anna Wedin
Katutura State Hospital. Foto: Anna Wedin

Hoppet lever
Trots alla dessa motgångar finns det en känsla av enormt hopp för framtiden. 2016 var året då Namibias första egna läkare utexaminerades. Fram till 2010 när läkarutbildningen startade hade Namibia fått förlita sig på utbildningar utomlands för att utbilda läkare, något som både var kostsamt och resulterade i alldeles för få läkare i landet, något som fortfarande dock är ett problem. Men med de 37 nya läkare som utexaminerades tidigare i år har hoppet om att kunna utöka den inhemska läkarkåren väckts. Dessutom tror man att fler nyutbildade läkare nu ska vilja komma tillbaka till sina hembygder för att jobba, och därmed öka tillgången till kvalificerad sjukvård även på landsbygden.

Samtidigt jobbar internationella organisationer som Unicef för att skapa bättre förutsättningar för den yngre generationen och Namibias framtid. Genom att stötta lokala initiativ som håller unga ifrån gatorna och annat skadligt beteende, samt i många fall jobba med landets regering och myndigheter verkar Unicef på alla nivåer i samhället. I Namibia och Katutura har detta bland annat inneburit att fler barn och unga har någonstans att ta vägen efter skolan, i form av fritidscenter där det både serveras mat, läses läxor och idrottas.

Det är ett Katutura i förändring, hopplösheten över bristande resurser blandas med framtidstro om att den yngre generationen ska få bättre förutsättningar och kunna bidra till positiv utveckling.

Anna Wedin
Anna Wedin

Visionen om en enad kontinent

Afrikanska Unionen har sedan dess etablering år 2002 strävat efter ökad integration mellan de afrikanska länderna, med målsikten att kunna utveckla en enad och stark kontinent. Unionens senaste idé som kan komma att förverkligas är skapandet av ett pass som ska vara giltigt för samtliga länder inom sammanslutningen. Samtidigt tampas många av de afrikanska länderna med problem som ständigt sätter käppar i hjulet för en ökad integration, och framtidsvisionen av Afrika som en enad kontinent är delad – realistisk enligt många, overklig enligt andra.

Bild: Pixabay
Bild: Pixabay

En kontinent – ett pass?
Förslaget om att skapa ett pass till hela den afrikanska kontinenten har diskuterats under flera år och nu ska idén snart sättas i verket. Med ökad integration som huvudsakligt mål är Afrikanska Unionens vision att skapa en sammanslutning, likt Schengen-området i EU, där det ska råda fri rörlighet mellan länderna. Målsättningen är att till år 2018 avskaffa kravet på visum för medborgare inom unionens länder och deras resor inom denna, samt att redan till nästa år utveckla frihandelsavtal mellan samtliga länder på kontinenten. Projektet syftar bland annat till att gynna den intra-afrikanska handeln, som i nuläget är relativt låg, men också att höja kontinentens internationella konkurrenskraft och bli en starkare spelare på den globala marknaden.

De första som ska få prova på de kontroversiella passen är ländernas respektive ledare och därefter planeras passen att lanseras inom de närmsta tre åren. Idén har varit omstridd då de parter som har varit motståndare till passet har hävdat att en kontinent där gränserna suddas ut utgör en stor risk i nuläget, inte minst på grund av risken för fortsatt etablering av militanta grupper som exempelvis Boko Haram. De menar även på att passet kan äventyra folkhälsan, med förhöjd risk för spridningar av sjukdomar och epidemier, refererat till ebola-utbrottet under 2014.

Kontinentens försummade utveckling sedan självständighetsboomen
Åren efter andra världskriget följdes av många afrikanska länders självständighet från deras kolonialmakter. Föga förvånande hade många länder på kontinenten svårigheter att komma på fötter igen efter årtionden av exploatering av de europeiska länderna, och till stor del på grund av detta är postkoloniala Afrika ofta kopplat till ekonomisk stagnation, politisk instabilitet och fattigdom. 
Många av länderna har även problem med utbredd korruption och således också bristande förtroende för politiska ledningar, polisväsen och rättssystem. Dessa fenomen har präglat många länder på kontinenten, men de ensidiga mediala strömmarna har också bidragit till att skapa en global, negativ bild av de afrikanska länderna. Bland annat har The Economist, som är en av de mest populära nyhetstidskrifterna i världen, rubricerat Afrika som ”den hopplösa kontinenten”och andra medier har likaså uteslutit de framgångssagor som har utspelat sig i länderna.

Bild: Botswana, Pixabay
Bild: Botswana, Pixabay

Det finns emellertid en annan bild av Afrika som det sällan pratas om. Många av de afrikanska länderna är med på topplistan över de snabbast växande ekonomierna i världen, där Etiopien låg i topp under 2015. Afrika är även den snabbast ekonomiskt växande kontinenten i världen – mycket tack vare de stora mängder naturresurser som finns där men också på grund av ökad politisk stabilitet i flera av länderna. Siffror gällande fattigdom och analfabetism på kontinenten är ständigt fallande, och många av de afrikanska ländernas HDI (Human Development Index) ökar. Vissa menar på att Afrika har potential att göra ungefär samma resa i dess ekonomiska utveckling som Asien har gjort, och det största hoppet läggs då på de stora ekonomierna Nigeria och Sydafrika.

Afrikanska Unionens arbete
Afrikanska Unionens arbete vilar på just kontinentens potential och deras projekt utförs utifrån fem centrala punkter; delade värderingar, partnerskap, entreprenörskap, regional integration och utveckling av infrastruktur. Den sistnämnda har varit nära kopplat till introduktionen av det internationella passet, då många länders bristfälliga infrastruktur är det som tidigare har hindrat möjligheterna för ökad förbindelse inom kontinenten. Enligt Unionen är alltså passet en central del gällande de involverade ländernas fortsatta utveckling och den långsiktiga ambitionen om en integrerad och stark kontinent som lever upp till sin fulla potential.

Källor: independent.co.uk, au.int, allafrica.com, bbc.com

Alice Binti Mutambala
Alice Binti Mutambala

Från Kalahari till Kalmar

Vi är biologiskt gjorda för ett liv på den afrikanska savannen, med två timmars dagligt arbete och resterande tid umgänge och lek med vår jägar- och samlargrupp. Hur fungerar denna urtidsmänniska, hur anpassningsbar hon än är, i vår moderna tid? ”Ut ur Kalahari” av Lasse Berg, ger både insikter och många nya frågor.

Lasse Berg är en svensk författare och journalist som sedan 1960-talet ägnat sig åt Asien, Afrika och människans evolution. Hans trilogi om Kalahariöknen och människans afrikanska ursprung har sålt mycket bra och det är välförtjänt. Han har jobbat med böckerna i åratal och en av recensenterna skriver träffande att hade det funnits ett populärvetenskapligt Nobelpris borde han få det.

Helena Svensson - ut ur kalahariDen tredje och helt fristående boken i serien heter ”Ut ur Kalahari” och handlar om de senaste femtio åren. En otroligt omvälvande tid i människans historia. Samtidigt är vi biologiskt samma jägar- och samlarmänniskor som en gång vandrade över Afrikas savanner. Vi är ett udda däggdjur, vår avkomma är ynklig och improduktiv i åratal, vi fungerar bäst i grupp – att vara välanpassad för flockliv har varit en överlevnadsfördel, eremiter och enstöringar klarade sig inte länge bland Afrikas rovdjur. Vi är dåligt rustade på många sätt, men tillsammans överlever vi och blir starka. En generös, hjälpsam och empatisk personlighet har varit till stor hjälp för gruppen. Vi mår biologiskt bäst av jämbördighet och utan stora hierarkiska skillnader och under vårt kringströvande liv på savannen arbetade vi ett par timmar om dagen, för att sedan umgås och ha trevligt tillsammans.

Hur hittar vi tillhörigheten vi så desperat vi behöver i dag? Svaret i denna globaliserade värd stavas ofta konsumtion. Vi köper oss en livsstil och ett sammanhang. Fungerar det för urtidsmänniskan i oss?

Och vad har hänt i Asien och Afrika de sista femtio åren? Varför är Asien plötsligt världsledande inom så många områden? Varför syns inte samma självklara utveckling i Afrika?

Varför upplever en tidigare utfattig indisk bondefamilj att det var bättre förr, när barnen var barnarbetare, än nu, när de blivit egenföretagare och själva styr på ett helt annat sätt över sina liv? Utvecklingen går rasande fort och åt rätt håll. Men vad är det goda livet? Det är inte helt självklart.

Hur kunde folkmordet i Rwanda ske och varför är nu Rwanda ett av de länder i Afrika med mest storstilade framtidsplaner? Biståndet i Rwanda har fungerat utmärkt och regeringen satsar på att landet ska lämna sin plats bland jordens fattigaste och om ett par årtionden kvala in i det mellanskikt där så många asiatiska länder placerat sig i. Landet ska också bli ledande i Afrika inom IT. Rwanda har kallats utvecklingens hat trick, med sin snabba tillväxt, påtagliga minskning av fattigdomen och en ökning av medellivslängden med tjugo år. Rwanda är nu det tredje lättaste landet att göra affärer i i subsahariska Afrika. Endast Mauritius och Sydafrika ligger före.

”Ut ur Kalahari” är mer än läsvärd, ger mycket insikter och banar väg för nya tankar. En uppfriskande och viktig bok.

Betyg blir en mycket stark fyra

betyg betyg betyg betyg

 

Helena Svensson
Helena Svensson

Gambiagrupperna uppmärksammar Gambiadagen

En morgon, mitt under firandet av den muslimska högtiden tobaski i Gambia i oktober i år, upptäckte Ebrima Drammeh att 20-årige sonen Mustafa var försvunnen. Det var lätt att se att han inte sovit i sin säng på natten. En del tillhörigheter var också borta. Tre kompisar hade också försvunnit. Konstigt. Oron spred sig i släkten.

Tre dagar senare, när Ebrima satt på sitt kontor fick han ett sms. Det gjorde honom alldeles stel och illamående. Det var sonen som hörde av sig från Bamako i Mali. Han var på väg till Europa, skrev han. Och han ville ha pengar. Fadern sa nej. ”Jag ville inte ge pengar för att min son ska riskera livet”. Men trycket från släkten blev för stort. Och det var samma sak med de andra unga männens familjer. Man tvingades av släkten att skicka pengar.

Landsbygd i Gambia. Foto: Anna Wedin, Afropé
Landsbygd i Gambia. Foto: Anna Wedin, Afropé

Efter det hamnade pojkarna hos tuaregerna som krävde pengar för att släppa dem. Mer pengar skickades. Därefter Algeriet och ny summa pengar. Den här gången skedde överlämnandet av pengarna via en agent på en gata i Gambias största stad Serrekunda. En av de unga männens far sålde en bit land för att klara utgiften. En algerier hjälpte pojkarna att ta sig in i Libyen. ”Det är ett nätverk över hela norra Afrika med människor som tjänar pengar på det här”, säger Ebrima Drammeh. Just nu är sonen Mustafa antagligen på väg till Tripolis. Där någonstans vill han ta en båt över till Italien. Det lär kosta familjen ännu mer pengar. ”Nu vet jag inte hur jag ska ha råd med min dotter skolgång”, säger Ebrima Drammeh sorgset när jag intervjuar honom.

På det här sättet blir Gambia av med tusentals duktiga men desperata ungdomar och blir på så vis ett ännu fattigare land och på samma sätt blir familjer i landet också fattigare. Nu inleder Gambiagrupperna i Sverige en förstudie i Gambia till ett projekt som syftar till att finna vägar att stoppa den här utarmningen av Afrikas minsta land. Det är ett projekt som faller väl inom ramarna för det arbete som Gambiagrupperna utfört i landet i över 30 års tid.

Annandag jul 1968 landade det första charterflyget i Gambia. Det kom från Sverige och skandinaverna var de första turisterna i Gambia. Redan 1979 byggde Gambiagrupperna en skola i landet. Sedan har det blivit mer än 300 skolor, ett stort antal toaletter, skolkök och lärarbostäder för att ge tillgång till skola och utbildning i de mest avlägsna regionerna.
Gambiagrupperna är en svensk partipolitiskt och religiöst obunden organisation som består av cirka 20 engagerade grupper på olika platser i Sverige. Sverige har även haft en särskild betydelse för undervisningen i Gambia, eftersom den lokalt anpassade läsinlärningsmetod som används i drygt 70 skolor är framtagen av fyra lärare i Västerås i samarbete med personal i Gambia. Projektet har varit mycket framgångsrikt.

Foto: Mats Nydal
Praktiskt informationsarbete. Gambiagruppernas ordförande Kristina Lundahl kliver in bland männen i byn Fass Abdou och ritar i sanden och förklara hur biståndspengar blir till handling i Gambia. Foto: Mats Nydahl

Gambiagrupperna arbetar med stöd av Sida som, efter en synnerligen noggrann genomgång, tiofaldigar de pengar vi samlar in. Det vill säga, om du skänker 100 kronor till Gambiagrupperna så blir det 1 000 kronor i Gambia. Inte mycket går till administration. Men det är bättre än så. Den administration som ändå måste till utförs av gambierna själva. Gambiagrupperna ha numera en helt gambisk systerorganisation, Future In Our Hands The Gambia, FIOHTG, som utför allt, såväl praktiskt som administrativt, arbete: det är verklig hjälp till självhjälp.

Förutom skolor och undervisning besöker FIOHTG, ofta tillsammans med Gambiagrupperna, byar och informerar om de rättigheter man har som medborgare i Gambia, om vikten av att även flickorna ska gå i skolan. De undervisar i hur man lagar näringsriktig mat och tillsammans med Gambiagrupperna försöker man få slut på traditionen med kvinnlig könsstympning. I fyra byar har vi lyckats avskaffa den här sedvänjan.

Stora delar av Gambias landsbygdsbefolkning lider av undernäring. När det är ljuvlig sommar i Sverige är det hungerperiod i Gambia. Ibland blir det bara ett mål mat om dagen. Men nu har Gambiagrupperna tillsammans med FIOHTG inrättat spannmålsbanker i flera byar. Där kan bönderna låna till exempel ris och det har varit avgörande för att stärka hälsan i byarna. Lånet betalas tillbaka efter skörden mot endast en liten ränta. Arbetet med bokföring av lån och återbetalning sköts av en bykommitté som genomgått utbildning. Återigen hjälp till självhjälp.

Denna dag, den 5 december, har vi valt att kalla Gambiadagen. Det är FN:s internationella dag för volontärarbete och för ekonomisk och social utveckling. Och det är ju precis vad Gambiagrupperna arbetar med. Därför informerar vi i hela Sverige just i dag om Gambia och om vårt arbete där.
Vill du hjälpa Gambiagrupperna i vårt viktiga arbete kan du skänka pengar till vårt 90-konto 90 02 38-7 eller swisha till 123 9002387. Vill du först veta mer om oss: gå in på www.gambiagrupperna.org Vill du bli medlem: hör av dig till undertecknad.

Mats Nydahl
mats.nydahl@gmail.com

Afropé har tidigare skrivit om Gambiagruppernas arbete och den artikeln kan du läsa HÄR

 

Hur går det med Millenniemålen?

Millenniemålen är åtta mätbara mål som handlar om att förbättra livet för världens fattiga. Fler människor ska kunna göra det som är självklart för de flesta av oss i Sverige; äta sig mätta, få gå i skolan och ha tillgång till rent vatten. FN har precis släppt en ny rapport som handlar om hur det går med mål nummer 8, bistånd och handel.

Vattenbrunn Foto: Fatou Touray, Afropé
Vattenbrunn Foto: Fatou Touray, Afropé

Flera av de framsteg som skett visar att Millenniemålen är möjliga att uppnå. Till exempel har många länder redan halverat fattigdomen, antalet barn som börjar skolan är i dag högre än någonsin och barnadödligheten har minskat rejält. Samtidigt finns många stora utmaningar kvar.

Under de senaste årtiondena har de allra flesta länder i världen utvecklats i en positiv riktning. Medellivslängden har ökat, fler människor har fått tillgång till rent dricksvatten och allt fler länder är demokratier.

Det finns dock många hinder för fortsatta framsteg. Till exempel befinner sig över 26 miljoner människor på flykt i sina egna länder, hungern i världen har brett ut sig i stället för att minska och utsläppen av koldioxid från fossila bränslen fortsätter att öka och har de senaste 25 åren ökat med ytterligare nästan 50 procent.

Foto: Fatou Touray, Afropé
Närbutik Foto: Fatou Touray, Afropé

FN har precis släppt 2015 års rapport för Millenniemål 8, som handlar om handelsmöjligheter. Målets viktigaste delar berör bistånd, tillgång till marknader och handel, hållbara skulder, tillgång till billiga nödvändiga mediciner och tillgång till ny teknologi.

Årets rapport är den sista i serien som följt millenniemål 8 och ger en avslutande rapport över de senaste 15 åren med globalt partnerskap för utveckling. Många framsteg har gjorts mot ett effektivt internationellt partnerskap inom de fem områdena, men det behövs ett förnyat globalt partnerskap för utveckling.

Biståndet har ökat, trots att biståndet till de minst utvecklade länderna minskat de senaste åren. Global handel av varor och tjänster har ökat stort de senaste 15 åren och värderas nu till mer än 20 biljoner dollar. Utvecklingsländerna deltar i högre grad än förut.

Det internationella samfundet har förhandlat i 13 år för att slutföra ”the Doha Development Round”, men har misslyckats. Detta gör det svårare att få en fungerande handel för ekonomisk tillväxt och utveckling.

Många länder har fått minskade skulder tack vare skuldavskrivningar men det behövs fortfarande bättre policies för att förhindra och lösa skuldkriser.

Rapporten visar att många länder fortfarande har dålig tillgång på nödvändiga mediciner till rimliga priser. Detta gäller framförallt inom den offentliga sektorn. Det ser bättre ut för dem som har råd att anlita privata kliniker.

Rapporten noterar att tillgången till modern teknologi för information och kommunikation har ökat stort de senaste 15 åren. Men det finns fortfarande ett stort digitalt gap mellan utvecklade och utvecklingsländer.

 

Fakta: Vilka är Millenniemålen?

Mål 1: Halvera jordens fattigdom och hunger

Mål 2: Se till att alla barn får gå i grundskola

Mål 3: Öka jämställdheten mellan kvinnor och män

Mål 4: Minska barnadödligheten

Mål 5: Förbättra mödrahälsan

Mål 6: Stoppa spridningen av hiv och aids

Mål 7: Säkra en hållbar utveckling

Mål 8: Öka samarbetet kring bistånd och handel

Helena Svensson
Helena Svensson

Kiotani, en bättre framtid för Kenyas mest utsatta

En volontärresa födde idén om något mycket större och la grunden för något som skulle komma att påverka många människor liv för alltid. Drömmen om att hjälpa några av Kenyas mest utsatta människor blev verklighet och arbetet med att bygga den självförsörjande byn Kiotani (i boet, på swahili) i Lukenya Hills är i full gång.

Allt började i augusti 2012 då My Boman, som till vardags jobbar som sjuksköterska i Sverige, reste till Kenya på en volontärresa. Under denna resa kom hon i kontakt med människor som levde under svåra och utsatta förhållanden, och idén om att hjälpa till långsiktigt föddes. Tillbaka i Sverige startade hon genast en insamling som nästan omedelbart möjliggjorde att två kvinnor fick startkapital till en restaurang samt en cateringfirma, och 4000 kvadratmeter mark köptes in. Organisationen Sponsors For Kenya grundades för att kunna jobba vidare med insamling och organisationen består idag av förutom My Boman även av Annica Persson, förskolelärare samt Elisabeth Gunnars, socionom.

Kenya har inte förskonats från HIV/AIDS och man räknar med att cirka 1,6 miljoner människor lever med sjukdomen i landet idag. Detta medför att många människor, och då speciellt barn, blir extra utsatta och hjälpbehovet är stort. Den lokala organisationen Living Positive Mlolongo fokuserar på att hjälpa just kvinnor och barn drabbade av HIV/AIDS och tillsammans med Sponsors For Kenya driver man nu projektet med uppbyggnaden av byn Kiotani.

Odlingar på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.
Odlingar på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.

Fram tills i januari 2015 har projektet inneburit att man kunnat köpa in totalt 16 000 kvadratmeter mark, byggt upp en skolbyggnad bestående av tre sovsalar samt ett klassrum, en personalbostad, ett 160 kvadratmeter stort växthus samt ett kök är under uppbyggnad. För att dessutom kunna förse hela byn med vatten har ledningar dragits och totalt 3 vattentankar har installerats, dels för att kunna förse byn men även grannarna med vatten. Just nu är det odling av bland annat tomater, lök och kål som sker i växthuset, och man har anställt en man för att kunna sköta odlingarna samt ta hand om byns höns och sju getter. Tanken är att odlingen ska utökas för att dels kunna inbringa inkomster till byn samt förse byns skola med råvaror till skolmaten.

Det långsiktiga målet är att skapa en självförsörjande by där utsatta barn och familjer ska kunna finna en fristad och där även föräldralösa barn ska kunna erbjudas en trygg och säker uppväxt samt skolgång på den internatskola som är under uppbyggnad. Vidare vill man i framtiden kunna bygga upp ett stödcentrum med hälsomottagning samt erbjuda vuxna utsatta praktiska utbildningar.

Skolstart på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.
Skolstart på Kiotani. Foto: My Boman, Sponsors For Kenya.

Skolans första 35 elever samt två lärare påbörjade undervisningen den 12 januari 2015 och antalet elever kommer under året att öka, då man har barn från slumområdena i Nairobi som kommer att flytta in i elevbostäderna. Planen är dessutom att varje år kunna bygga ut med ytterligare ett klassrum och välkomna en ny klass med barn, om ekonomin tillåter. I dagsläget betalar de barn som går på skolan en mindre avgift för skolmaten medan Sponsors For Kenya står för resterande kostnader. Ett 20-tal barn sponsras dessutom redan med basala kostnader så som skolgång, mat och en tryggare tillvaro, och kommer inte heller när internatskolan är klar att behöva betala någon avgift.

Den svenska styrelsens målsättning är att skapa en stabil grund där den långsiktiga utvecklingen ligger i fokus. Uppbyggnaden av byn får ske i etapper, för att säkerhetställa att dels de ekonomiska förutsättningarna finns samt att resultaten blir optimala. Behovet av hjälp är enormt och Sponsors For Kenya tillsammans med Living Positive Mlolongo gör stor skillnad för många barns och vuxnas framtid som numera är i boet, i den växande byn Kiotani.

Läs mer om Kiotani och Sponsors For Kenya HÄR

Kontakt: sponsorsforkenya@spray.se

Organisationens Facebooksida

Anna Wedin
Anna Wedin

 

 

"Vi fick chansen att leva vår dröm" – en svensk familj i Gambia

Många har kanske någon gång drömt om att bryta upp från sitt vardagsliv i Sverige och prova på något nytt för en tid. Få är det dock som faktiskt tar det stora steget att lämna det inrutade livet i Sverige, för att prova på ett helt annat liv, långt borta i ett annat land. Familjen Tärning gjorde just detta, och provade på livet i Gambia.

Under våren 2014 sålde Mats och Liselotte Tärning sitt hus i Norrköping och i augusti tog de dottern Elvira 9 år med sig och flyttade till Gambia för att ta en paus i livet och pröva något helt annorlunda. Här berättar Liselotte om upplevelsen, människorna och tankarna…

Som tonåring drömde jag om att åka till Afrika som volontär men så kom barnen, vardagen tog över och jag lade mina drömmar åt sidan. Men det är ju aldrig för sent att förverkliga sina drömmar.

Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning
Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning

Jag åkte till Gambia första gången för 10 år sedan och blev betagen av landet, människorna och sättet att leva. Året innan flytten hade jag och Mats varit på besök tre gånger så när vi bestämde oss för att pröva att bo där kändes det som en logisk fortsättning.Så letade vi hus, hittade en skola till Elvira, Mats organiserade sitt jobb så han kunde arbeta från Gambia och så åkte vi. Det var tungt i början och jag tänkte ofta på vad vi egentligen hade gett oss in på. Ebolaepidemin rasar i delar av Västafrika, Ving ställde in sina charterresor och de vänner som bodde i Gambia normalt hade valt att stanna i Sverige under hösten. Men efter en kort tid kändes beslutet helt rätt, vi hade ju fortfarande vänner i Gambia, vi blev ofta inbjudna till middagar, namnceremonier och kände oss mer och mer hemma.

Det fanns inte en klar plan vad jag och Mats skulle göra i Gambia men Mats gick igång med att hjälpa våra vänner som driver en färgfabrik med deras administrativa uppgifter och jag blev snabbt engagerad i olika välgörenhetsprojekt.

Vi sprang av en tillfällighet på en man som var lärare på en förskola, vi småpratade med honom och han bjöd in oss att hälsa på i sin skola och på så sätt blev jag involverad i Bojang Nursery School. Skolan visade sig ha två eldsjälar, dels läraren, Momodou Drammeh, och rektorn, Baba Drammeh. De hade visioner och planer med ”sin” skola, stora hjärtan som brann för alla barnen på skolan och ett stort engagemang även för barnens familjer, vilket tilltalade oss starkt. De visade sig att de hade 2 faddrar till de då 112 barnen på skolan, vi blev självklart intresserade att också bli faddrar, och då fick vi den yngsta lilla tösen, Jankey som fadderbarn. När vi sedan berättade om henne och vårt fadderskap i vår facebookgrupp så ville flera av våra vänner också bli faddrar, och nu har skolan 24 svenska faddrar och 2 holländska.

Vårt engagemang har växt fram under våra resor hit ner, man möter många fattiga människor och många som inte kan läsa eller skriva, analfabetismen är på ca 46%, hos kvinnor runt 60%. Gambia tillhör också ett av de fattigaste länderna i Afrika och för att ett land ska kunna ta sig ur fattigdomen så krävs det att folket kan utveckla och utbilda sig. Det är därför vi brinner så starkt för att ge barn möjlighet att gå i skolan.

Den offentliga skolan är gratis, men det krävs att barnen har skoluniform, ordentliga skor, skolväska och pennor. De ska även vara fint friserade och kunna köpa sin egen skollunch, bara de här sakerna gör att många barn inte har möjlighet att gå i skola.

Vi tror att det tilltalar våra vänner och bekanta att ha fadderbarn på det här sättet, de vet vart deras pengar går oavkortat, de får foton genom oss, men även mail från rektorn var tredje månad. Så länge vi var på plats i Gambia så betalade vi skolan åt faddrarna som satte in pengar på vårt konto, skrev på deras fadderavtal och såg till att alla papper kom fram till faddrarna. Vi fotograferade också barnen och intervjuade rektorn om barnens familj och leverne. När barnen sedan fått sina nyinköpta skoluniformer, skor, skolväska och en säck ris till barnets familj, fotograferades även detta för att kunna sändas till faddrarna. När vi var i Gambia åkte vi till skolan en gång i veckan och håller en bra kontakt med dem. Nu när vi kommit hem så kan faddrarna själva hålla kontakt med rektorn, Baba, genom mail, facebook och även sätta in nästa års skolavgift på ett konto som skolan har.

Mats Tärning på Bojang nursery school. Foto: Liselotte Tärning

Vi kommer att återkomma till Gambia ett par gånger om året och alltid ha kontakt med skolan och följa upp vad som händer och sker runt barnen. Gambia ligger inte heller så långt från Sverige så som fadder kan man alltid i framtiden åka och hälsa på sitt fadderbarn. Skolan har också genom våra vänner fått ett bra medicinskt förråd och första-hjälpen-kit till sina elever, vilket de absolut behöver då barnen sällan har sårtvätt, lusschampo eller antiseptiska medel hemma.

I skolans visioner ingick det att kunna bygga ett mindre kök för kunna ge ALLA barnen skollunch och en näringsriktig sådan (köket är nu nästan färdigt tack vare bidrag från vänner och bekanta i Sverige).

Enda möjligheten till något att äta på skolan innan köket är färdigt är några kvinnor som kommer till skolan och säljer ”mat” till de barn som har med sig pengar. Maten består av chips, popcorn, saft eller vatten i påse och en form av baguette med fyllning. Rektorn lägger själv ut lunchpengar till de barn han ser inte köper någon mat.
Skolan önskar också sponsorer till att kunna bygga toaletter (finns två idag) och att även kunna köpa möbler till ett klassrum som idag står tomt. Vår tanke är att på sikt kontakta några företag hemma och se om några vill bidra med de här sakerna.

Men det finns många, många fler som behöver hjälp och stöd. Varje dag så springer man på folk som man ser är i behov av något. Bland annat mötte vi en 7 årig pojke, Alasan, på en gård där vi var och besökte en familj. Pojken var undangömd och skrek hysteriskt när han såg oss, han hade aldrig sett vita människor, han hade aldrig varit utanför sin gård och det för att han är förlamad från midjan och nedåt. Återigen så skrev vi om Alasan i vår fb-grupp och folk skänkte pengar så att vi kunde köpa honom en rullstol – vilken glädje det var att få ge den till honom! Idag så rullar den lilla killen själv ut från gården och kan följa med sina kompisar och leka, en fantastisk förändring i hans liv.

Ris är också något som är en viktig basvara i Gambia. En 50 kg säck kostar ca 1100 dalasi (250 kr) – har man ett jobb så ligger lönen på ca 2000 dalasi så en säck ris är till stor glädje länge för en familj. Oftast går de och köper koppar av ris varje dag, det blir en summa av ca 60-100 Dalasi per dag (ca 4-7 koppar) för en normal familj på 6-10 personer – som de oftast är med gamla och barn. Det blir grovt räknat att de köper en säck ris ca 4-5 gånger på det sättet, men de har inte råd att köpa en hel säck. De måste leva för dagen och kan inte spara ihop det själva. Så ris är något vi ger när vi ser ett behov.

Nu har vi precis kommit tillbaka till Sverige och försöker överblicka den närmaste framtiden. Någon vända blir det under våren så mycket vet vi, antagligen runt påsk. På våra resor tillbaka till Gambia så kommer vi se till så att alla fadderbarn har det bra, dokumentera och skicka foton till alla fadderföräldrar och sponsorer.
Vi har haft tur och hittat en holländsk lärare som nu engagerat sig i skolan och börjat leta sponsorer och faddrar. Dessutom har vissa av faddrarna bestämt sig för att stötta hela barnets familj, de sätter in pengar på skolans konto och rektorn ser till att pengarna kommer till rätt familj. Rektorn Baba är fantastisk och dokumenterar både i sin kassabok och med bilder varje gång en familj kvitterar ut pengar.
Vår vänner och bekanta är fantastiska, de hjälper oss att hjälpa de mest utsatta personerna i ett av Afrikas fattigaste länder.
Det här är bara början på något större!

SAM_1567
Barnen med skänkta rissäckar. Foto: Liselotte Tärning

 

Fakta om Bojang Nursery
Bakgrund
Skolan etablerades onsdagen den 28:e September 1994 och registrerades fyra år senare, den 17:e september 1998, hos Ministry of Basic And Secondary Education (MOBSE). Sedan etableringen fram till idag har den drivits som en privat skola under övervakning av MOBSE och arbetar hårt för att tillgodose det behov som finns hos barnen och det omkringliggande samhället. Den gambiska regeringen driver inte några nursery schools (alltså förskola), dessa drivs nästan alltid i privat regi och det finns inte tillräckligt många förskolor för att täcka landets behov.

Mål och syfte
1. Att tillhandahålla relevant utbildning med hög kvalité till barnen.
2. Att säkerställa att förskolan står öppen och finns tillgänglig för alla barn oavsett deras familjs
bakgrund.
3. Att säkerställa att barnen utvecklas och utbildas i en säker miljö under överseende.

Aktiviteter i klassen
På skolan utbildas barnen i följande ämnen:
– Engelska
– Matematik
– Naturvetenskap
– Målning och hantverk
– Jolly Phonics (alfabetets bokstäver med hjälp av Ljud, Rörelse och Sång)
– Socialkunskap

Lön till Lärarna
Lärarnas löner betalas av de avgifter som skolan begär för barnen. De flesta skolavgifterna kommer inte in i rätt tid oftast med förklaringen att hemförhållandena inte tillåtit avsättning av de pengarna – de har inte haft råd helt enkelt.
För att skolan ska kunna behålla sin personal så innebär det att efterfrågan på stöd och sponsring från givmilda organisationer och bidragsgivande personer är väldigt stor.
Skolan skulle inte klara sig utan det här stödet.

Utmaningar och behov
1. Brist på utbildningsmaterial
2. Brist på leksaker till barnen ute på deras gård
3. Brist på kontinuerligt inflöde av pengar till lärarnas löner
4. Brist på Första-hjälpen-utrustning och medicin

För att läsa mer om Bojang Nursery och hur det går med köket, barnen och skolan, se skolans facebookgrupp HÄR

Hanna Danielsson
Hanna Danielsson

När ska Afrika få välja sin egen utveckling?

Är det okej att ständigt implementera ”västerländska” utvecklingsstrategier på länder i Afrika?

I många fall har västerländska biståndsarbetare kommit till afrikanska länder med krav om hur de skall styra staterna, vilka sektorer som skall satsas på och vad barnen skall utbildas inom. Personligen tror jag inte att det är den enda vägen att gå. Innan kolonisationen etablerades fanns stora kungadömen i Afrika med väl fungerande samhällsfunktioner men som blev totalt utslagna i samband med kolonisationen.

En båt kommer lastad...
En båt kommer lastad…

Det är noterbart att påpeka att många afrikanska länder inte har varit självständiga speciellt länge och även om de nu sägs vara självständiga så har västerländska samfund en järnhand över dem. Något som måste ändras, för med Afrikas naturresurser, så är det där vår allas framtid ligger.

En utmanande faktor för Afrika, med hänsyn till globaliseringen, är att Afrika lätt blir marginaliserat. Genom att afrikanska länder ständigt blivit underminerade är det svårt att ta en betydande roll i det globala spelrummet. Afrika måste alltså maximera sin nuvarande position, vilket de gör genom förhandlingar med Kina. Afrika sätter väst i en situation där de kan bli utan Afrikas naturresurser om de inte går med på de afrikanska staternas villkor, vilket kan leda till att Afrika istället handlar med Kina i öst. Men när de istället handlar med Kina riskerar de också att bli helt utslagna. Kina importerar varor till och från Afrika till låga priser, vilket kan konkurrera ut de lokala företagen och därmed missgynnar ländernas befolkning, något som kanske lätt förbises av deras ledare.

Bynnation i Banjul
Byggnation i Banjul

Det ligger något i att olika länder har varierande värderingar som gör att vissa frågor blir centrala och andra hamnar i bakgrunden. Det är inte samma problem över hela världen; konflikter med olika ursprung- etnicitet, ekonomi, religion, forna koloniala strukturer, landsgränser, naturtillgångar. Dock finns det problem som finns över hela världen men kanske på olika nivåer, så som kvinnors position. Men jag tror ändå att vi alla är aktörer i de globala frågorna som finns just nu. Det är inte bara upp till ett land att själv lösa sina egna konflikter eller problem, utan de blir gränsöverskridande. Till följd av globaliseringen har avstånden minskat och länder som är beroende av varandra blir också involverade i varandras problem.

Det är viktigt att påpeka att EU och USA inte alltid behöver gå in som en ”räddare” i konflikter. I vissa fall är det självklart essentiellt, men jag tror att det är viktigt att Afrika ”får ta” sina egna beslut för sin egen kontinent och sina egna länder. Detta är något som är väldigt svårt då många står i skuld till Världsbanken och andra långivare – följer man inte deras krav på utveckling får man inga pengar. Men när skall Afrika få välja sin egen utveckling, sin egen väg?

 

Ida Isatou Svenungsson
Ida Isatou Svenungsson

Harnessing the potentials of River Gambia could yield rapid economic growth

Much has been known and said about the symbolic River Gambia, a unique natural endowment that the country derives its name from. This feature, which divides the country into two halves – North and South –
and empties in the Atlantic Ocean, draws its source from the Futa Diallon Highland in Guinea. In fact history has it that one of the main reasons The Gambia is being reduced to its current snake-size by its former colonialists is the fact that they were only interested in the river, which could simply explain why the land size on both ends is not fast.

River GambiaFor a many people, this beautiful feature is the country’s ”goldmine”, in that its enormous potentials – that are yet to be fully exploited – could contribute to a great extent in making The Gambia more economically viable. This is thanks mainly to its navigability, making it one of its kinds in the sub-region. Its beauty and nature is such that it passes through major provincial towns and communities, which makes it possible for any kind of venture.

But the focus of this article is the noticeable fact that this beautiful natural resource is seriously under tapped, with private sector – the engine of economic growth – apparently not interested in taking the risk to invest heavily in the river through various means. But of course the stakes should be high here since the harnessing of the river’s potentials affects many key development sectors; from agriculture to tourism, transport and fisheries, which are major indicators of the country’s economic advancement.

Experts’ view about the River

A lot of development experts have since talked about how the River could accelerate the country’s growth had its potentials were fully exploited. The latest comments came from the resident representative of the International Monetary Fund (IMF) in The Gambia, Gaston Mpatswe, who during my exclusive interview with him on the eve of The Gambia’s 49th Independence Anniversary cited the exploration of the River’s potentials as a key source to augmenting our economy. ”The Gambia River is an open highway for transport, which together with port, has the potential to make the country a competitive transit hub for the countries in the region. This could help narrow the external deficits,” Congolese-born IMF Gambia chief told me in an interview at his office.

Going by his words, the River has greater potentials, which ought to be fully exploited. Of course in most countries, it is the private
sector that fuels the engine of growth. Most of the times, their complaint is that they are not empowered enough by governments to fuel that very engine. But that differs from the situations in countries like The Gambia where the enabling environment has been created for the private sector to thrive and lead the economic development. Such was enshrined in the government’s medium-term blueprint – the Programme for Accelerated Growth and Employment (PAGE). It is therefore imperative that the private sector mobilises resources with development partners to invest heavily in the River.

Transport

Investment could be done in the area of river transport across the country given that it is a navigable river. Since incidence of the
famous ‘Lady Chilel Jawara’, a six-deck boat that sunk in The Gambia River around Farafenni in 1984 and killed three tourists and a girl, there has been no public vessel that ferries people from Banjul to Basse with the exception of a few locally made boats that sail from Denton Bridge to James Island. Imagine the number of employment that such a thing had created; talk less of the revenue it had generated during its time for the national economy. But also more importantly, such a system had also created informal jobs and created markets for local dwellers along the bank, as well as provided an alternative source of transportation in the country. Such a thing was a recipe for poverty reduction. So it raised the question as to why Gambian own investors are scared of exploring this potentially rewarding venture. But of course investment is all about taking the necessary risks, and one cannot conclude on anything without that trial. In fact taking the risk is very typical of life itself since one would hardly jump to progress with too much hesitation.

Tourism

One sector that is sure to benefit a lot from this alternative source of transportation is the country’s tourism sector, the second highest earner of foreign exchange that contributes about 16 percent to the country’s Gross Domestic Product (GDP). Since tourists are naturally adventurers, they are sure to be enticed to explore the country’s hinterland through a day’s voyage through River Gambia. The beauty of that expedition is that not only would the tourists experience the navigability of the River, they are also likely to see the many hundreds of bird species that are reported to be in the country. In fact they are bound to see other wild species such as warthogs, hippopotami, crocodiles, Green Vervet, Red Patas monkeys, snakes, turtles, as well as some fishes. If tourism products around this could be developed and marketed abroad, it would not only add value to the sector and give it the needed impetus, but would make it as diversified as possible. Of course we are aware of the authorities’ efforts in marketing the River as a product; however it would be critical if stakeholders make concerted efforts to create partnership that will re-launch voyage on the River all the way to Basse. This way, high-spending tourists would be attracted into the destination. Ultimately, this would yield the economy more revenue and provides the opportunity for potential investors to invest along the banks. Such would only create employment and reduce rural poverty.

But even the director general of The Gambia Tourism Board (GTBoard) agreed with me on the need to look at exploring the potentials of the Gambia River for tourist attractions when I recently sat down with him for an exclusively interview, taking stock of the challenges and achievements of the sector thus far.

”Hatab, I cannot agree with you more! What we believe here at the Gambia Tourism Board is that we have not done much in terms of the River; we have not exploited the tourism opportunities along the River. We need to be conscious of the realities and the trends that are unfolding.

The focus of tourism in The Gambia has been leisure on the Atlantic Coast and not the entire coast. And if you look at what is happening on the beach, we are gradually losing the size of our beach in certain areas. Now what that tells is for us as a country (it goes beyond the GTBoard) is to look at diversifying and the only other opportunity that we have is actually on the river. Now if we are to get the average expenditure, we need to look at eco-tourism and the River is the perfect answer to eco-tourism. So we need to find and tailor investment. But unfortunately, The Gambia Tourism Board cannot undertake investments because if we do that then we would be deviating from our core activity,” Benjamin Roberts told me in an interview at the start of this tourism season at his office in Kotu.

Going by the words of Roberts, the GTBoard has given way to the private sector to take those investment responsibilities along the
River Gambia. The Gambia as a nation has made significant strides over the last two decades with quite a stable economy despite some bottlenecks. Sectors have experienced some growth with the GDP this year projected to hit 7.5 percent. However, there is still more to be done in augmenting the development process, and harnessing fully the potentials of the River Gambia could be the better answer.

Hatabfadera