Etikettarkiv: val 2014

Är det viktigt att rösta – behöver invandrare rösta?

Under ett antal dagar kommer Sverige att rösta i de omtvistade riksdags-, kommun- och landstingsvalen. Många samhällsanalytiker ser dessa val både som en möjlighet och en utmaning för de olika politiska partierna, samt invandrare.

Bild: Thegambia.nu
Bild: Thegambia.nu

Från det senaste valet, för fyra år sedan, har det varit väldigt många rubriker hos Sveriges politiska arena: det extremhöger-lika politiska partiet – Sverigedemokraterna – har skapat många rubriker, både pga resultaten från det senaste europeiska parlamentsvalet och partiets inställning gentemot invandring och främlingsfientlighet. Å andra sidan kämpar andra politiska partier för att göra en ’come back’ till makten eller håller kvar sina positioner i den politiska omgivningen.

Allt detta sagt och gjort, invandrade – minoritetsgrupper – har kämpat, inte bara för att integrera sig i svenska samhället utan också för att låtsas eller försöka ignorera det framväxande stöd som SD har rönt senaste åren. Även om många invandrare saknar politisk kunskap, är de medvetna om den rasistiska och främlingsfientliga attityden som SD och alla andra europeiska högerextrema politiska partier har som sina politiska propaganda.

SD:s nuvarande partiledare Jimmie Åkesson gick med i partiet som en missnöjd tonåring 1995. Invandrare måste hålla ihop och neka denna glasögonprydda småstadskille chansen att få röster. Nu är vi alla medvetna om att sedan SD startade 1988, har partiet lockat nynazister, konspirationsteoretiker och även svenskar som kämpade för Hitlers Tyskland. Nynazisterna kan ha hängt upp sina stövlar, men folk med rasistiska åsikter flockas i partiet. Det här måste vi sätta stopp för, annars kommer resultaten bli katastrofala.

Som Lisa Bjurwald förklarade det: ”Från stövlar till kostymer”. Hon menar att för många år sedan bestod SD av arga män som marscherade på gatorna med tunga stövlar och sjöng den otroligt rasistiska sloganen ”Sparka ut det främmande avskummet! ”. Idag är de en smärta i röven för socialdemokratin och för alla som har känsla för tolerans. Vad händer med det svenska samhället? Varför förlorar somliga folk sina känslor av samhörighet? Var har den svenska artighet och vänlighet tagit vägen?

Svaren på dessa frågor ligger inom oss. Inom oss som en nation, integrerad i en cirkel, en cirkel som ingen rasist kan förstöra, och en rasist har inte någon plats i vårt samhälle. Nu är det dags att vakna upp från våra drömmar; och nu är det dags för svenskar och icke-svenskar att förenas mot främlingshat och rasism, det är dags att dra en linje och säga: ”det räcker nu, inte mer, inte i mitt namn, inte i det här landet!!”

Det är inte tillräckligt att hålla plakat och protestera utanför riksdagen. Allting börjar här, här i dessa val; och i dessa val som vi har väntat på de senaste fyra åren. Det åligger alla invandrare som har möjlighet att rösta, att gå och rösta. Även en röst räknas!

För ett halvt sekel sedan hade invandrare ingen rätt att rösta. Sedan 1976 införde Sverige rösträtt för invandrade. Så dessa val ger oss möjligheten att utöva våra privilegier i en stor demokrati som Sverige. Denna demokratiska rättighet är ett privilegium som inte bör tas lätt på, därför blir det nödvändigt att inte låta SD lysa i dessa val.

Så jag vill bara avsluta med att uppmana alla invandrare och icke-invandrare att rösta på ett parti som representerar vårt intresse och intresset av denna nation till varje pris.

 

Amat Jeng
Amat Jeng

Flyktingmottagning, för vem?

Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Arkivbild: Fredrik Reinfeldt Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

Jag har länge velat att vi ska prata om VARFÖR vi hjälper flyktingar, istället för att låtsas att vi inte har något val, vilket vi förstås har, eftersom vi tillsammans med Tyskland ligger i topp i Europa. Vi KAN stänga våra gränser. Andra länder gör det. Vi har gjort det förut. Judar som ville flytta hit under andra världskriget skickades tillbaka till Tyskland, mot en säker död. Argumenten var ungefär desamma: De tar jobben. Kulturkrock. Konstig religion. Ohederliga och tjuvaktiga människor. Förmodligen. Man kan inte veta, så bättre att inte släppa in. Baltutlämningen är ytterligare ett exempel på svensk feghet.

Nu blev jag till hälften bönhörd vad gäller fokus i debatten. Statsministern sa i sitt sommartal att flyktingmottagningen kommer att kosta, men vi behöver öppna våra hjärtan, och det är ju rätt och riktigt. Sedan sa han något annat mycket viktigt: ”vi har lärt oss att människor som kommer hit sedan är med och bygger Sverige tillsammans med oss”. Vad det egentligen betyder, för den som är fokuserad på pengar, är att flyktingar kostar ett litet tag. Sedan slutar de kosta och bringar in pengar istället.

Man kan alltså se flyktingmottagning på två sätt, som båda är rätt. Den är en humanitär insats för att människor ska få leva. Men den är också en investering för framtiden. Vi investerar i en bra och värdig mottagning, och om några år har flyktingarna jobb, och betalar skatt, och vi blir totalt sett rikare, även i reda pengar räknat.

Den delen av hans tal försvann dock ur debatten. Den diskuteras inte alls. Allt fokus är nu på flyktingar vs. gamla som svälter och barn som inte får skolböcker. Ska vi ha det ena eller det andra?

SD blev i alla fall lyckliga. Linus Bylund deklarerade med en makaber cynism att det är en ”julklapp” att Reinfeldt uttryckte sig som han gjorde. Fridolin kontrade med att barn som mördas uppenbarligen inte borde kallas för ”julklapp”.

Jag brukar säga att vi inte slentrianmässigt ska kalla den för rasist som vill att vi begränsar flyktingmottagandet eller hela invandringen. Många nationalister är rasister. Väldigt många. Men inte alla. Man måste få ha åsikter om vad vi lägger våra gemensamma medel på – det är en del av demokratin, och det är mycket sådant valet handlar om. Och nu har jag som sagt fått lite som jag ville: vi diskuterar den del av invandringen som är en valfråga, nämligen vill vi hjälpa eller vill vi låta bli att hjälpa. Så då vill inte jag vara sämre. Här är en sifferexercis:

Såvitt jag förstått är de 48 miljarderna för flyktingmottagning en sammanslagning av kostnaderna för de fem åren 2014-2018. Det betyder att det är mindre än tio miljarder per år. Det är förstås mycket, men jag får känslan av att många tror det är 48 miljarder årligen.

Det jag tycker är lite synd är att vi, det vill säga media, är så fokuserade på förändringar i statsbudgeten. Vi vet precis vad restaurangmomssänkningen kostade, men har ingen aning om vad vi gemensamt lägger på annat, såsom myndigheter, sjukvård, skolor, a-kassa osv.

När jag för en tid sedan försökte rota fram summan av de gemensamma medlen, det vill säga skatter + övriga intäkter, fick jag leta ett bra tag för att hitta siffran: Vi spenderar ungefär 1 500 000 000 000 årligen gemensamt via stat, kommun och landsting. Ett tusen femhundra miljarder. De knappa tio miljarderna om året som nu står på alla löpsedlar är alltså 6 promille av dessa pengar. Det är inte så att vi är på väg att gå under pga dem.

Sedan ska vi minnas att de pengar vi spenderar sätter människor som redan bor här i arbete också. Bostäder byggs. Mat lagas. Bert far land och rike runt och driver upp flyktingbostäder som svampar i marken. Man kan tycka vad man vill om det, men han har fått ner dygnskostnaden per flykting till 300 kr, vilket är bra gjort. I spåren av hans och andras frambringande av bostäder lever glesbygden upp.

Det jag vill att vi pratar mer om är det som inte är pengar. Jag skulle vilja att vi som lever här knyter ihop oss med dem som anlänt. För ett drygt år sedan hörde jag av mig till Sollentuna kommun och bad att få bli fadder till en flykting. Vi träffades, jag och de ansvariga, de var förvånade, men trevliga, och skulle höra av sig, men det hände inte.

Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu
Jimmie Åkesson Foto: Fatou Touray, thegambia.nu

En barndomsvän som i många år bodde i Bromölla och Sölvesborg berättar att det faktum att Jimmie Åkessons familj bor i Sölvesborg har gjort att bygden splittrats. Många är för SD, men det finns också en motvåg, som är starkare än i mer neutrala bygder. De tvåhundra flyktingar som placerats där har verkligen tagits om hand av bygden. Insamlingar har ordnats. Man hjälper och stöttar för att verkligen visa att vi svenskar inte är främlingsfientliga. I konflikten med de flyktingkritiska tar människor ställning på ett annat sätt än vi gör som inte möter hatet.

Jag läser deprimerande rapporter från bloggare och journalister som besökt flyktingbostäderna. Starka människor som flytt för sina liv och äntligen tagit sig till Sverige placeras plötsligt långt ute på landet i en idyll, där de är totalt sysslolösa och inte möter en enda svensk. Vilken omställning! Och så dumt och onödigt. De är rastlösa och frustrerade. Det är inte konstigt.

Vi finns ju här, vi som känner oss hemma i Sverige. Vi kan hjälpa till. Skolklasser kan besöka flyktingarna, och barnen kan få prata och leka med flyktingarnas barn. Jag och många med mig kan nog tänka oss att åka någonstans någorlunda regelbundet och lära känna någon. Är säker på att alla har fascinerande levnadsberättelser att dela med sig av. Jag vill gärna lyssna. Jag vill gärna berätta. Men jag vet inte hur jag ska ta mig dit.

Länge var policyn i Sverige att flyktingmottagning var ett nödvändigt ont. Nu har vi lite kommit ifrån det, och det är nog bra. Vi måste inte hjälpa, lika lite som Norge, Danmark och Finland inte måste. Vi kan strunta i vårt ansvar, precis som våra grannländer. Vi kan liksom de stänga våra ögon och öron och låtsas att det inte är vårt problem att människor förföljs och dör. Och vi kan, liksom SD, bygga vårt utrikesengagemang runt myten att det finns ett smartare sätt: att hjälpa dem som flyr ”på plats” genom att skicka en peng, och låta någon annan fixa. Att så att säga köpa oss fria.

Vi kan se mottagningen som en skyldighet, men mycket hellre som en möjlighet. En chans att bli rikare, både som människor och som land. En chans att göra rätt. Och också att sona.

”Aldrig har jag skämts så över att vara svensk som när jag stod på Karlstad station och såg tågen med tyska soldater resa genom Sverige till Norge”, sa min mormor. Nu är det vi och Tyskland som tar vår chans att hjälpa, till skillnad från de flesta andra länder i Europa.

Det hade gjort min mormor stolt.

Fotnot: Relaterat, Helenas privata blogginlägg Att hjälpa av hat.

Helena Trotzenfeldt
Helena Trotzenfeldt