Etikettarkiv: vardagsrasism

Den rasism vi inte talar om…

I hela mitt vuxna liv och sedan unga år har jag levt med svarta familjemedlemmar i olika familjekonstellationer. Det har lärt mig en hel del om rasism som jag önskar jag kunde varit utan. Eller visst, eftersom den finns så är jag glad att jag har kunskapen, men jag önskar förstås att den här rasismen inte fanns. Det är så mycket enklare att blunda för den och framför allt så gör det mindre ont.

Människovärdet får inte baseras på hur mycket melanin vi bär, eller hur väl vi kan uttrycka oss i det svenska språket. Personerna på bilden har ingen koppling till artikeln.
Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi talar sällan öppet om den. Inte ens i vår familj säger vi orden rakt ut. Jag vet, barnen vet, min man vet, men vi säger det inte rakt ut. Fast idag pratade vi om det öppet, min man och jag. Det här med att han blir olika bemött om han kommer till myndighetspersoner eller till banker eller inom sjukvården, eller andra ställen där man kan sägas ha viss ”makt”. Där man kan neka någon att utföra sitt ärende, genom att använda sig av godtycklighet eller lite knepiga paragrafer, eller helt enkelt använda sig av överlägsenhet för att göra någon osäker.

Mina barn är födda och uppvuxna i Sverige och talar också flytande svenska. Min man talar helt obehindrat svenska efter att ha bott i Sverige i många år. Men det spelar ingen roll. I de flesta situationer där man träffar servicemänniskor eller människor som har lite makt över en, i form av att vara till exempel myndighetsutövande personer är min erfarenhet som vit att man ofta använder sig av olika maktutövningar när man möter svarta. Är man mörkare och talar med minsta lilla brytning så är oftast bemötande ännu sämre.

Det här är oftast svårt att prata om även inom familjer, för det är skamligt för många som utsätts och det är smärtsamt för både den som utsätts och för den som är närstående och tvingas se på. På lång sikt får det här självklart konsekvenser och det är ganska lätt att fundera på vilka det kan bli…

Rasism kan vara sofistikerad och subtil

Det här är inget som det går att peka på och säga att den eller den personen har utsatt någon för rasism. För det är mycket mer sofistikerat än så. Det är inget konkret, utan det handlar om hur man talar till någon, som lite mindre vetande eller förstående. Det handlar om att vilja liksom trycka upp paragrafer i någons ansikte. Det handlar om att visa makt på något sätt.

De flesta som är lite medvetna om rasistiska strukturer känner igen det här. Det är ingen nyhet varken för svarta eller vita som har lite koll på rasismens uppbyggnad och olika härskarmetoder. Vi vet det här. Svarta i högsta grad, då det är svarta som i första hand drabbas av strukturell och personlig rasism. Vi vita som lever med svarta blir ständigt påminda om det, om vi väl har vågat öppna ögonen för det.

För det mesta är det så tröttsamt för många svarta att de slutar prata om det. I alla fall med vita. De som inte står väldigt nära de som utsätts, inser sällan problemet. Hur stort det är och hur subtilt det sker. Jag är inte ens säker på att de som utsätter människor för detta är medvetna om att de faktiskt gör det. Jag tänker att det kanske är därför så många som blir utsatta för rasism och faktiskt tar upp det med personer det gäller, att de sällan får ett erkännande. Det är så lätt att slå ifrån sig med: ”men jag är inte rasist…”, eller ”men jag ville bara vara extra tydlig”, eller ”jag visste inte…”

De rasistiska antirasisterna

Vi har någon konstig föreställning i vårt land om att det inte är särskilt rasistiskt och att det är få som är rasister. Men jag skulle, efter att ha levt med svarta i över 30 år, säga att dessa små, subtila, rasistiska handlingar sker från en övervägande mängd svenska så kallade ”antirasister”.

Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att jag vill påstå att en svart person som är mörk (ja, min upplevelse är att det gör skillnad på hur mörk en person är, läs gärna om colorism) och som talar svenska med någon form av brytning, kan utföra ett ärende på myndigheter med en positiv upplevelse, är ganska sällsynt. Med positiv upplevelse menar jag att man vid ett första besök får sitt ärende utfört och blir bemött som en vuxen, myndig person som kan tänka själv och med en servicekänsla som man kan förvänta sig av en myndighetsperson. Till och med om man ringt myndigheten innan för att ta reda på till exempel vilka blanketter som krävs och vad man förväntas ta med sig inför sitt ärende, är det inte ovanligt att när man väl är på plats så ställs krav som jag som vit svensk vet att man inte krävt av mig, eller som inte ställs som krav på alla som uppsöker myndigheten i samma ärende.

Självklart händer det även mig som vit svensk att jag känner mig illa bemött eller avkrävs mer information än vad som angetts från början, men jämförelsevis är det så enormt mycket oftare dessa ”specialkrav” ställs på svarta personer. Det är min erfarenhet.

Det finns dock kryphål att ta för vissa…

Här känner jag skam. Skam för att jag använder mitt privilegium som vit. Skam för att jag vet att det handlar om strukturell rasism. Skam för att jag lever i ett så kallat ”antirasistiskt samhälle”, där vi ändå uppfinner kryphål för att komma lindrigare undan. Skam för de personer som upprätthåller de rasistiska strukturerna och skam för att det finns de som inte kan använda sig av dessa kryphål.

Jag ber alltid att få följa med min man till viktiga möten. Inte för att han behöver någon som helst hjälp med varken språket eller utförandet av den tjänst han är i behov av. Utan helt enkelt för att jag inte står ut med tanken på att han ska behöva förnedras på ett sätt som inte anstår en myndighet att behandla sina medborgare på. Jag står inte ut med tanken på att han ska ta ledigt flera gånger från sitt arbete, för att utföra en tjänst som egentligen bara skulle kräva besök vid ett enskilt tillfälle för att få ärendet avklarat. Jag vet och min man vet att han får ett annat bemötande genom att dyka upp med en vit fru.

Det vita alibit

På samma sätt har jag agerat ”antirasistsköld” för mina barn vid olika tillfällen i livet där jag vet att de haft viktiga möten. Har jag själv inte haft möjlighet att gå har de oftast själva tagit med sig ett ”vitt alibi”. Omedvetet eller medvetet?

När min make varit på ”negativa möten” och jag sedan följt med nästa gång, så har det hetat att ”egentligen är reglerna annorlunda, men vi väljer att göra ett undantag denna gång…”

Det här är en så stor skam för vårt samhälle att jag inte vet hur starkt jag kan fördöma oss människor. Jag vill verkligen inte vara ett ”vitt alibi” till någon som många gånger kan det mötena gäller flerfaldigt mer än mig, eller som skulle kunna klara av dessa möten 10 gånger bättre utan mig, om det skett på ”lika villkor”.

Självrannsakan

Foto: Pixabay

Vi måste rannsaka oss själva och hur mycket av dessa rasistiska strukturer som inpräntats i oss. Framför allt är det vi vita som måste rannsaka oss själva, då vi inte är de som drabbas av rasism, men tyvärr så måste jag säga att jag även upplever svarta som utsätter andra svarta för denna typ av strukturell rasism, så ingrodd är den i det svenska samhället.

Vi måste alla rannsaka oss själva. Vi måste inse att rasism inte bara handlar om direkta attacker i form av våld, eller rasistiska ord som kastas ut i luften. Rasism är att på något sätt begränsa en svart persons levnadsvillkor, oavsett hur inlindat det är eller hur många fina ord som lindas runt, när man utsätter någon för rasistiskt bemötande eller handlingar. Så länge vi förnekar dessa strukturer, så blir vi också möjliggörare till dessa beteenden och vi kommer också att reproducera dessa strukturer till nästa generation och nästa…

Jag orkar nästan inte tänka tanken på hur detta påverkar våra barn på förskolorna och skolorna, på bussar och andra ställen där barn möter människor där de blir bemötta och bedömda efter hur mycket melanin de bär på. Den ”antirasism” som Sverige anses vara ett av de allra bästa länderna på, räcker inte långt…

Fatou Darboe

 

"Är ni svenskar?" – Vardagsrasismen på solsemester?

Jag ligger på en strand i ett av Gambias största turistområden och njuter av solen, värmen och småpratar med min mamma. Områdets hundar har slagit läger under våra solsängar och gräver gropar för glatta livet för att svalka sig. Runt omkring oss är det kanske ett 20-tal turister, alla njuter av solen och värmen och att kunna svalka sig i det nära 25 gradiga havet som ligger ett par stenkast från solsängarna.

Solsemester i Gambia. Foto: Afropé
Solsemester i Gambia. Foto: Afropé

Några försäljare som säljer alltifrån solglasögon till skärp och diverse hudkrämer vandrar fram och tillbaka på stranden och hoppas att få sälja något, samtidigt som kvinnorna säljer frukttallrikar från sitt lilla bås. Lite längre bort håller juiceförsäljarna till, som minst ett par gånger i timmen tar sig en runda runt solsängarna och småpratar, frågar om någon vill beställa juice för att sedan vända tillbaka till sitt tebryggande, eller om de haft tur, för att färdigställa en juicebeställning. Vinden blåser lite lätt samtidigt som solen gassar och det är i princip så långt bort från det snöiga och kalla Sverige en kan komma!

En utav områdets försäljare går förbi och känner igen mig, stannar och pratar lite, bland annat om att det är tufft att få livet att gå ihop i år. Dels beroende på förra årets nästintill uteblivna turism, på grund av rädslan för ebola, som aldrig (tack och lov!) nådde Gambia. Men årets turistsäsong har inte heller blivit någon succé, och det finns många människor som fortfarande kämpar hårt för att överleva och få ihop tillräckligt med pengar för att klara dagen.

Några parasoll längre bort ligger en kvinna med sin tonårsdotter och solar. Så som alla andra turister så njuter de märkbart av sin avslappnade semester och en lat dag på stranden. Efter ett litet tag reser de på sig och kvinnan tar med sig sin väska och kommer gående mot oss. En bit från våra solstolar frågar hon ”Är ni svenskar?” varpå vi lite förvånat svarar ja. Hon fortsätter sedan med att fråga om det är okej att vi vaktar deras väska medan de går ner till vattnet och badar, då hon inte vill lämna den oövervakad. Vi utbrister lite förvånat att det går väl bra, och de strosar nöjt ner till vattnet för att bada. När de sedan kommer tillbaka för att hämta sin väska småpratas det lite om hur härligt landet är och att det är deras första resa till Gambia, men kanske inte sista.

Foto: Afropé
Foto: Afropé

Vad är det då med hela den här situationen som gör mig illamående och samtidigt heligt förbannad? Jo, det faktum att jag som vit svensk uppenbarligen är mer pålitlig, mindre stöldbenägen och helylle än någon annan på denna strand. Jag, en helt främmande människa som av en slump råkar befinna mig på samma plats som denna familj får förtroendet att vakta deras väska, men från vad?! Försäljaren som försöker få vardagen att gå ihop? Småbarnsmamman som säljer frukt? Eller kanske juiceförsäljaren som kvällstid kör taxi för att överleva? Alla de här människorna måste ju i kvinnans värld vara hotet mot hennes väska, eftersom det är jag som får äran att vakta den, jag, som genom att vara svensk och vit tydligen uppfyller alla kritiker för att inte stjäla.

Fattiga afrikaner som dagligen sliter för att försörja sin familj kan ju inte alls vara lika hederliga och ärliga som den vita svenska tjejen som har råd att åka på solsemester. Det är den eviga uppdelningen i vi och dem, vi som vita svenskar måste tydligen hålla oss till, och förlita oss på varandra när vi befinner oss bland dem. För vem har hört talas om stölder eller rån i Sverige, nej sånt händer ju aldrig, eller? Skulle inte också Du gladeligen knata fram till första bästa människa på en gata i Stockholm och be om hjälp att passa väskan medan Du besöker toaletten? Vi är ju uppenbarligen så pålitliga och hederliga att det går för sig när vi semestrar så jag hoppas att Du känner samma tillit till mig även i Sverige.

Kan det vara så att det är vardagsrasismen som flytt den svenska vintern och åkt på solsemester? Har rasistiska strukturer nästintill obemärkt smugit sig in i vår vardag och lärt oss att jag som vit svensk inte stjäl, eller åtminstone är mindre benägen att göra det? Jag tror nämligen att vi måste våga ställa oss dessa frågor och många gånger benämna saker för vad de faktiskt är, inte okunskap, rädslor eller något annat fint neutralt begrepp, utan faktiskt våga prata om vardagsrasism. Vågar vi prata om det här erkänner vi också att denna problematik existerar samtidigt som vi tar ett stort steg mot en värld där alla behandlas och värderas lika, oavsett till exempel bakgrund, hudfärg eller ekonomisk status.

Anna Wedin
Anna Wedin

Handläggaren på Arbetsförmedlingen ansåg mitt namn vara olämpligt i "vissa" situationer

Du som läser denna text är kanske en av dem som själv utsatts för marginalisering, utsatthet, åsidosättande eller främlingsfientlighet på grund av ditt namn. Eller är du kanske en av dem som hört om det men aldrig själv riktigt känt av det – den kategorin ansåg jag mig själv tillhöra fram tills dagen då jag promenerade in på Arbetsförmedlingen. Normer, privilegier, maktordning. Alla dessa ord är så otroligt närvarande i dagens samhälle, i så många olika moment i vår vardag. Tyvärr är de i regel aldrig förknippade med något positivt.

Om vi, när vi besitter ett privilegium, medvetet verkar för att inte utnyttja detta utan istället använder det till att aktivt motverka dess utrymme i samhället kan vi med denna medvetenhet om samhällets sociala strukturer hjälpas åt att bygga ett bättre samhälle. Den handläggare jag träffade på Arbetsförmedlingen, när jag efter 13 år såg mig tvingad att söka nytt jobb, hade ingen sådan insikt. Hen var inte det minsta intresserad av att inte utnyttja sin position i samhället eller undvika att kränka mig som arbetssökande – fint sagt; fel person på fel plats. Tack och lov var hens överordnade en betydligt mer lämpad person på sin position.

– Efternamn Minteh?
– Ja, eller Dumbuya Minteh. Men ni kanske bara använder det som är folkbokfört som just efternamn?

(Hen lyssnar inte ens klart, utan visar stor iver att påtala hur mitt mellannamn (flicknamn) nog inte är passande)

– Ja det kanske inte är så kul att använda det andra namnet alla gånger?
– Va?! Hur menar du nu?
– Nej men jag tänkte på ”Dum” liksom, eller du brukar inte få höra sådana associationer?
– Men va?! Från vuxna människor? Är du allvarlig? Verkligen inte. Från barn när jag var liten ja… men från vuxna?!

(Jag tittar på handläggaren som om hen vore från en annan planet)

– hehe, jaha… nähä. Ja men du vet allt kan hända, folk är så roliga. Typ vi hade en katt som hette Dakota och då skulle folk ha det till kåta.
– Pratar vi fortfarande om vuxna?

(Hen skrattar nervöst och fortsätter pladdra)

-Och jag heter *acker i efternamn. Ibland misstar folk det för Vacker, och det är ju trevligt… (fnissar)
– Ja gud ja (starkt ironiskt)! Du… bara så du vet så föredrar jag mitt mellannamn, som är mitt arv, framför mitt efternamn, av diverse orsaker (jag deklarerar lite kort varför).
– Jaha men du, du kan byta tillbaka. Man kan göra det.

(Här tar mitt tålamod slut och jag svarar avslutande och bestämt för att avbryta hela den här för mig surrealistiska konversationen, som dessutom hålls vid en disk mitt i ett öppet kontorslandskap bland alla övriga anställda och arbetssökande)

– Och vad får dig att tro att jag inte vet detta och inte kommer göra det när det är tidsmässigt lämpligt med pass, legitimation och så vidare för mig! Är du klar nu med min i n s k r i v n i n g!?
– Eh.. ja (nervöst skratt). Du kan sitta ner nu och vänta så hjälper de dig snart.

Min uppfostran och bestämda uppfattning att aggressivitet inte löser något är det som räddar mig från att ställa till en scen här. Istället säger jag ett syrligt ”tack”, medan jag tänker; ”jag sätter mig här och filar på en text om dig *acker och din inställning till andra människors namn och hur det får mig att känna ett otroligt obehag över hur många det troligen finns som likt dig jobbar med urvalsprocesser och som har samma inställning till folks namn som du har”.

Bör en alltså i Sverige idag, passa sig för att ha namn som på något sätt skulle kunna skära sig med den svenska vithetsnormen om en tänkt söka jobb?

Jag skickade ett mejl till handläggare *ackers chef där jag beskrev ovan scenario och ifrågasatte om hen anser att det är ett okej beteende av en av deras anställda, om hen förstår problematiken med svenskt vithetsnormtänk i den anställdas agerande, om hen förstår hur hela scenariot är kränkande på flera sätt, hur det påverkar ens känsla för att söka jobb i dagens Sverige och hur det får en att fundera på hur många fler – på samma kontor, men också övriga kontor – det finns med samma inställning som denne anställda och om detta beteende och tänk kanske är helt normaliserat inom Arbetsförmedlingen. Om denna jargong också går vidare ut till deras uppdragsgivare, alla de som jobbar med urvalsprocessen av CV för sin arbetsplats? Jag frågade om hen anser att detta överensstämmer med ett samhälle som skall vara inkluderande, antirasistiskt, verka för mångfald och icke-segregerande?

Chefen ringde OCH mejlade mig senare samma dag. Jag blev ärligt och positivt förvånad över den snabba responsen. Här är chefens svar;

”Hej,

Foto: Afropé | Kiqi D Minteh
Foto: Afropé | Kiqi D Minteh

Först och främst vill jag be dig om ursäkt för det bemötande som du fick då du besökte oss. Det är på inget sätt överensstämmande med den värdegrund som Arbetsförmedlingens vilar på. Vi skall, som du så tydligt skriver i ditt mejl, verka för ett samhälle som är inkluderande och jämställt som bygger på mångfald och är fritt från rasism och segregerande tänk.

Vi skall i enlighet med vår värdegrund agera professionellt, förtroendeingivande och inspirerande. Tyvärr kan jag konstatera att inget av detta lyckades vi förmedla till dig då du besökte oss och det gör mig ledsen att höra. Likväl vill jag tacka dig för att du uppriktigt och snabbt återkopplar det bemötande som du fick. Genom att du gör det kan vi ta tag i detta och jobba ännu hårdare med våra medarbetare för att vi fullt ut ska leva upp till vår värdegrund.

Som jag sa i vårt telefonsamtal tar jag det på fullaste allvar och jag kommer att gå vidare med detta för att förhindra att det som drabbade dig drabbar andra.

Med vänliga hälsningar,

Henrik”

Något som inte framgår i mejlet var en för mig viktigt sak som Henrik sa i telefon, något som var väldigt avgörande för min tro på hans kompetens och vilja att använda sina privilegier på rätt sätt – att motverka utnyttjande av dem. Henrik sa att även om det är tråkig återkoppling, så är det sådan information som är viktigt att den kommer fram och han inser att de flesta tyvärr inte hör av sig av olika anledningar, att det finns ett mörkertal av kränkande beteenden.

Mer än ett dygn efter mitt samtal med chef Henrik ringde handläggare *acker mig för att själv be om ursäkt. En ursäkt som givetvis var ett måste för hen, sett från arbetsgivarens bestämmelser och etik. Men ursäkten var långrandig, uppdiktad och innehöll dessutom lögner – lögner hen givetvis inte förstod skulle bli avslöjade då hen inte visste vad jag fått veta från hens chef. I ursäkten snärjde hen för övrigt in sig i de mest osannolika historier och ursäkter som inte på något sätt ändrar på det faktum att hen är helt fel person på fel plats. Hens förklaring om att dagen var stressig och hen hade ångest sedan händelsen, men inte kunnat nå mig på grund av sekretess och inte heller kunnat nå chefen för att reda ut detta, besvarade jag med att konstatera att det låter ytterst märkligt i mina öron då jag utan problem fick kontakt med samma chef inom loppet av ett par timmar från händelsen, samt befann mig i samma lokal som hen själv i säkert en timme efter händelsen utan att hen gjorde minsta ansats till att komma och be mig om ursäkt.

Jag avslutade mitt samtal med handläggaren med att tala om att jag uppskattar att hen ringer och ber om ursäkt, men att jag däremot inte accepterar ursäkten då den så uppenbart är byggda på lögner och uppdiktad historia. Jag förklarade också att jag anser hen vara helt fel person på fel plats om stress får hen att agera som hen gjorde.

Mitt tips till *acker är att nästa gång något sådant här sker – för jag är tyvärr övertygad om att det kommer ske sett till hens persontyp – så gör det bra mycket mindre skada om hen bara lyfter luren, ber om ursäkt, lyssnar på repliken och svarar med ett ”Jag förstår, jag var helt fel ute i mitt beteende, återigen, jag ber verkligen om ursäkt och förstår att det är helt oförlåtligt det jag gjort”, och avsluta sedan samtalet.

Mycket saker i vårt samhälle är känsligt. Hur vi, beroende på vår aktuella position i samhället – vilken varierar beroende på plats, scenario, övriga personer etc. – agerar mot andra kan få ödesdigra konsekvenser. Vi bör alltid ha detta med oss oavsett var i världen eller livet vi befinner oss.

Var inte en *acker. Var en Henrik.

Kiqi Dumbuya Minteh
Kiqi Dumbuya Minteh

Om slentrianrasism med Ibrahim Ebrima Faal

Tidigare i veckan publicerade vi en lång intervju med skådespelaren Ibrahim Ebrima Faal som just nu är aktuell med monologen Bananhuset på Angeredsteatern i Göteborg. Här publicerar vi nu ett klipp på en kortfilm där Ibrahim Ebrima Faal är huvudrollsinnehavare. Filmen handlar om slentrianrasism, missförstånd och förväntningar.

Vi på Afropé gissar att vi kommer få se mer av produktioner av/med Ibrahim Ebrima Faal. I klippet kan ni se tänkvärda händelser från vardagen, det vi ofta kallar ”vardagsrasism”, även om det uttrycket är ganska olyckligt, då det lätt kan tolkas som en rasism som inte är lika skadlig att bli utsatt för. I själva verket är det kanske den rasismen som i längden är mer skadlig då den är svårare att bemöta, svårare att värja sig emot och lättare att vifta bort som inbillning, överkänslighet eller ifrågasättande om det verkligen var så personen/personerna menade…

Se själva kortfilmen och avgör hur du själv uppfattar den.

Allt det jag inte är from Fanny Ovesen on Vimeo.

fatou touray 2013