Etikettarkiv: västafrika

Den traditionella huvudduken i modern tappning

Kvinnor på den afrikanska kontinenten har burit huvudduk i många år av religiösa och kulturella skäl, men även som ett statement. Traditionellt bärs de dock av äldre, oftast gifta kvinnor i många länder, medan man i andra länder främst bär huvudduk som en modeaccessoar.

Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé
Kvinnor i Västafrika med huvuddukar Foto: Fatou Touray, Afropé

Huvudduken är även ett vanligt inslag i ceremonier, såsom bröllop och begravningar i många länder. Sedan finns det de som bär det helt enkelt för att de har en ”dålig hårdag”, som ett snabb-fix, eller helt enkelt för att de känner sig vackra med huvudduk. I många fall används också huvudduk för att skydda håret från att ta skada, eller för att skydda en fin frisyr nattetid.

Unga, sydafrikanska kvinnor väljer ofta att bära huvudduk. En av de mest populära huvuddukarna på kontinenten är ”gele” från Nigeria. De kan skapas som mycket komplicerade huvudbonader och är vanligen stärkta så att materialet blir styvt, för att kunna behålla formen.

Om en yorubakvinna i Nigeria bär huvudduk kan det vara ett tecken på hennes civilstånd. Om ändarna är vända nedåt kan det innebära att kvinnan är gift och om de är vända uppåt, kan det innebära att kvinnan är singel.

I Sydafrika pågår en aktuell debatt om huvudduken (kallad doek på afrikaans) i företagsvärlden. Det blev känt att en nyhetsreporter för ENCA, en oberoende nyhetskanal, Nontobeko Sibisi, fått sitt inslag nedtaget från kanalen efter att ha burit huvudduk i sändning. Detta spreds i sociala medier och hashtaggar trendade med #RespekTheDoek och #DoekTheNewsroom under ett antal dagar nyligen. Reportrar från nyhetskanalen ENCA och både män och kvinnor från olika etniska grupper klädde sig i doek för att visa sitt stöd för den unga journalisten Sibisi.

Kanalen som först förklarade att deras klädkod på arbetet för journalister i TV inte tillåter huvudbonader under arbetet, har nu låtit meddela att man ska förnya sina regler om klädkoder. Många är dock kritiska till att arbetsplatsen inte följt tidsandan och menar att det handlar om intolerans mot svart kultur.

Xhosa kvinnor Foto: mike barwood
Xhosakvinnor Foto: Mike Barwood

”Att bära en huvudduk, som gift kvinna, är en del av min xhosa-kultur. I xhosa-kulturen, min kultur, måste en gift kvinna bära iqhiya, vilket är vad vi kallar den, runt svärföräldrarna. Detta ses som ett tecken på respekt. Svärföräldrarna kommer ofta och visar sin makoti (svärdotter) hur de vill att hon ska bära sin huvudduk. I mitt fall måste den alltid täcka mitt hår och mina öron. Min svärmor, som varit gift i mer än 40 år, bär den på samma sätt,” förklarar en xhosakvinna för BBC.

Många ser huvudduken som en återgång till det förflutna, men en ny generation kvinnor har nu återtagit användandet av huvudduken och många ser det idag som ett uttryck för att ”vara afrikansk”. Många kvinnor menar att de lägger in sin personlighet och blandar mellan gammal symbolik och modern identitet och på så sätt skapar en nyvunnen makt.

Kamogelo Seekoei, författare från Johannesburg, beskriver sin slöja som en krona:

”Bara en matriark vet att ett täckt huvud betyder drottning. Vi som svarta flickor firar vår existens som aldrig förr”, säger hon.

Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé
Huvuddukar av diverse modeller och syften Foto: Fatou Touray, Afropé

Hon säger även att ”Queening” är en term som används för att hänvisa till en social rörelse av svarta kvinnor från hela världen som omfattar svart skönhet och makt.

Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief
Sångerskan Miriam Makeba bar ofta alla möjliga huvudbonader Foto: Rob Mieremet / Anefo, Nationaal Archief

Några mer kända kvinnor som använt huvudduk i sitt yrkesutövande är Liberias president Ellen Johnson-Sirleaf, Afrikanska unionens (AU) Nkosazana Dlamini-Zuma, författaren Chimamanda Ngozi Adichie, sångerskan Miriam Makeba och politikern Winnie Mandela.

Huvudduken är dock även förankrad i rasistisk politik i Sydafrika och även som en symbol för klasskillnader och en persons sociala status.

Bland unga sydafrikaner har huvudduken dock blivit en populär modeaccessoar. Många kvinnor (och även män) bär huvudbonader av religiösa skäl. Både på kontinenten och i resten av världen.

Kristna i Israel Bild: Pixabay
Kristna i Israel Bild: Pixabay

Att många muslimska kvinnor väljer att täcka sitt hår med huvudduk är idag välkänt och kan variera mellan att ha en enklare huvudduk löst lagt på huvudet under bön, till att innefatta att bära en noga invirad huvudduk runt håret, eller delar av kroppen, eller hela kroppen. Tolkningarna är minst sagt breda. Det många tycks ha glömt är att även inom kristendomen har huvudduk varit vanligt praktiserat även i Sverige (i många länder praktiserar kristna det även idag). Gifta kvinnor dolde sitt hår i huvudduk tills för drygt 100 år sedan.

Synen på kvinnors hår omnämns i bland annat Första Korintherbrevets elfte kapitel:

”…en kvinna drar skam över sitt huvud om hon ber eller profeterar barhuvad. Det är samma sak som om hon hade rakat av sig håret, för om en kvinna uppträder barhuvad kan hon lika gärna ha håret avklippt. Men när det nu är en skam för kvinnan att klippa eller att raka av håret måste hon ha någon huvudbonad.”

Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay
Kristna i kyrka i Jerusalem Bild: Pixabay

Även när det blev mer allmänt accepterat i Sverige att kvinnor inte längre täckte sitt hår, så fortsatte man i många år att täcka huvudet med en huvudduk när man besökte kyrkorum. Även idag finns det kvinnor i Sverige som inte besöker kyrkor barhuvade eller baraxlade, även om det blir allt mer ovanligt.

Idag är det vanligt att de kvinnor som bär huvudduk gör det som ett statement och de bär dem ofta med stolthet och som en kulturell, religiös eller modeaccessoar.

Här ser du fyra, enkla sätt att knyta din huvudduk på:

För dig som vill lära dig knyta en gele, Nigeriansk stil:

Källa: BBC, SvD, Youtube

Fatou Touray

 

Ebolaepidemin i Västafrika är nu 'över'

WHO meddelade under torsdagen att ebolaepidemin som härjat i Västafrika i drygt två år nu är över.

Beskedet kommer efter att Liberia nu förklarats fritt från smitta, efter 42 dagar helt utan nya fall. Alla kända smittkedjor i Västafrika är därmed stoppade och Liberias friskförklarande kommer efter att Sierra Leone och Guinea tidigare också förklarats fritt från smitta.

Flygfoto över ett område mellan zonerna för misstänkta och bekräftade fall vid ett av Läkare utan gränsers behandlingscenter i Liberia - Foto: Caitlin Ryan/MSF
Flygfoto över ett område mellan zonerna för misstänkta och bekräftade fall vid ett av Läkare utan gränsers behandlingscenter i Liberia – Foto: Caitlin Ryan/MSF (Fotodatum: 2014.09.08)

WHO höjer dock ett varningens finger om att risken för att smittan ska återkomma är relativt stor och att det därför krävs vaksamhet och hög beredskap för att kunna hantera eventuella nya fall, då de kommande tre månaderna anses vara extra kritiska i regionen.

Utbrottet som var det hittills största och dödligaste i historien startade i östra Guinea i december 2013 har sedan dess skördat mer än 11 300 liv och hårdast drabbade var länderna Guinea, Sierra Leone och Liberia. Dessa länder står nu inför en omfattande och svår återhämtningsprocess med bland annat ansträngda ekonomier, kraschade hälsosystem och fler än 17 000 överlevare, varav många barn, som kämpar mot ebolans konsekvenser och social stigmatisering. Närmare 23 000 barn har dessutom förlorat en eller båda sina föräldrar eller vårdnadshavare.

Organisationen Läkare Utan Gränser (Medicins Sans Frontieres) var en av de första att slå larm om utbrottet då det först började 2013, och när beskedet om att utbrottet nu är över når ut, meddelar man att det är en dag av glädje och lättnad, i ett uttalande från organisationen. Samtidigt som vikten av att ta lärdom av detta betonas, då kunskapen måste föras vidare för att bättre kunna hantera kommande epidemier och bortglömda sjukdomar.

Anna Wedin
Anna Wedin

Porträtt genom den västafrikanska linsen

The Metropolitan Museum of Art har öppnat upp dörrarna för en skildring av porträttfotografins etablering i Västafrika. En djup rotad föreställning har varit att kameran och fotografi endast tillhört besökande européer. Genom 80 verk på New Yorks femte aveny bevisas nu motsatsen.

Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915
Unknown Artist (Senegal) Two Girls, Indoors, ca. 1915. Visual Resource Archive, Department of the Arts of Africa, Oceania, and the Americas

Utställningen In and Out of the Studio: Photographic Portraits from West Africa återger 100 år av porträttfotografi. Många av verken tagna mellan 1870 och 1970, fotografier, vykort, negativ, har aldrig tidigare visats. Fotograferna variera från etablerade till amatörer, några av de medverkande är, Seydou Keïta, J. D. ‘Okhai Ojeikere och Samuel Fosso samt mer okända som George A. G. Lutterodt, the Lisk-Carew Brothers, and Alex A. Acolatse. Porträtten är tagna i och utanför studios på platser från Senegal till Camerun, Mali till Gabon.

CNNs reporter Thomas Page beskriver utställningen som stark och rörande. Besökaren får följa med på en resa som speglar flera sidor, från den dåvarande metropolitiska överklassen till landsbygdens fattigdom. Konstkuratorn Yaelle Biro berättar för CNN hur de tidigaste verken från städer i Ghana, Senegal och Togo visar en gripande bild som skiljer sig avsevärt från det kolonialistiska styren porträtterade under samma tid.

Fotografins bakgrund i Västafrika

Museet beskriver hur fotografin anlände till Afrika under 1940 talet och applicerades då på lokal nivå enligt dåtidens stilistiska porträtt traditioner. Vid 1880-talet hade västafrikanska, europeiska samt afroamerikanska fotografer etablerat temporära samt permanenta studios längst Atlantens kust. Kundkretsen var vid denna tid främst den lokala eliten. Under 1900-talet växte fotografin allt mer, till början främst i betydande stadskärnor. Här kom den att bli ett verktyg i individers självidentifikation samt hur denna porträtterades utåt. Under 1950-talet till 1970-talet genomgick många länder en omfattande förändring, från kolonisation till självstyre. Fotografin ökade i takt med detta och kom nu även att sträcka sig utanför städerna. De nya kunderna var den allt mer etablerade afrikanska medelklassen, vilka tagit intryck av den internationella marknaden av film och tidningar. Fotografin gav inblandade parter en möjlighet att porträttera sin vision av modernitet, något som ständigt förändrats. En marknad hade skapats där afrikaner kom att bli producenter, konsumenter och främjare av fotografi.

Vägarna förbi New York? Passa på och besök Metropolitan Museum of Art. Utställningen avslutas den 3 januari 2016. På plats finns även möjlighet att ta del av utställningarna Kongo Power and Majesty samt The Aftermath of Conflict.

Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s
Seydou Keïta (Malian, 1921/23 – 2001) Reclining Woman, 1950s-1960s. Gift of Susan Mullin Vogel, 2015 ©Keïta/SKPEAC

Alla fotorättigheter tillfaller Metropolitan Museum of Art om inget annat anges.

 

Nadina Rosengren
Nadina Rosengren

Nytt senegalesiskt vin producerat i skuggan av Baobab

Vin är ingen produkt som förknippas med Västafrika, och inte heller produktionen av just vin. Det vin som säljs är vanligen importerat från de stora produktionsländerna så som Frankrike, eller i vissa fall Sydafrika. Detta kan nu komma att ändras i och med produktionen av Le Clos des Baobabs, franska för Baobabfältet.

Skaparna bakom vinmärket Le Clos des Baobabs är Philippe Franchios och Francois Normant, två fransmän med skilda bakgrunder, den förstnämnda inom försäkringsbranschen och den senare som dataingenjör. Duon sadlade om för tre år sedan och började uppfylla sin dröm då de tillsammans köpte 10 hektar mark i senegalesiska Nguekhokh, en timmes bilfärd sydost om huvudstaden Dakar.

Baobabträd - Foto: Fatou Touray, Afropé
Baobabträd – Foto: Fatou Touray, Afropé

I dagsläget är det endast en hektar mark som används för odling av vinddruvor, men odlingen kommer så småningom att utökas. Först måste man dock testa sig fram med olika sorter av druvor för att kunna hitta de optimala sorterna för det senegalesiska klimatet, och den något karga jordmånen i Sahelområdet. Hittills har man provat att importera fem olika vinstockar från Franrike, Cabernet Sauvignon, Cinsault, Grenache, Syrah och Sangiovese. Den förstnämnda är dock en sort som visat sig besvärlig i Senegal, och som man enligt Normant inte kommer satsa på i framtiden. Storskalig industriell produktion är dock inte något som duon har någon brådska att nå, utan projektet får lov att ta tid och man experimenterar sig framåt.

Till skillnad från i Frankrike där skörden sker en gång om året och på nästan ett exakt datum, innebär det senegalesiska klimatet med värme, kraftig regnperiod och torrsäsong att man kan skörda två gånger per år. För att klara av den torra vintern har duon investerat i ett komplext och kostsamt bevattningssystem som utgår från den 180 meter djupa brunnen.

Årets andra skörd har givit tillräckligt med druvor för att producera 500 flaskor vin, och man har valt att satsa på ett klassiskt rött vin samt ett rosévin. Flaskornas etiketter pryds av ett Baobabträd och förhoppningen är att denna symbol ska bli vinets varumärke. Anledningen till att Baobabträdet pryder både etiketten och ingår i vinets namn beror på att vingården förutom att bestå av vinstockar även huserar ett stort antal magnifika Baobabträd. I framtiden planeras dessutom en egen vinbar bland träden, där gäster ska kunna prova vinerna samtidigt som man överblickar själva odlingarna.

I dagsläget finns ingen information om att vinerna skulle gå att köpa i andra länder än Senegal, men vad skulle kunna vara ett bättre tillfälle än att kombinera en resa till Senegal med möjligheten att prova ett lokalproducerat vin?

Anna Wedin
Anna Wedin

What3Words – appen som skapar nya möjligheter

Stora delar av världens befolkning har inte tillgång till en riktig postadress. Detta skapar stora problem för bland annat leveranser och gör e-handel nästintill omöjligt. En ny app som nu lanseras kan vara lösningen på detta problem.

Uppemot 75% av världens befolkning saknar ett postnummer (zip code) och en betydande del av dessa människor bor i Afrika söder om Sahara. Genom att sakna en riktig adress försvåras många av de allra vardagligaste händelserna, till exempel att beställa varor via internet. Förutom att det kan försvåra livet för den enskilda individen utgör det även ett hinder för handeln, som hämmas av att stora delar av en befolkning i och med detta saknar köpkraft.

20150908_191656Appen What3Words kan vara lösningen på det här problemet. Genom att dela in hela jorden i 57 biljoner rutor som mäter 3 gånger 3 meter och tillsätta ett ordförråd av 40 000 ord kan varje enskild ruta namnges med en kombination av tre ord. Det revolutionerande med denna programvara är att den använder sig av ett betydligt enklare sätt för att ange en plats än till exempel GPS-koordinater, som består av en 18-siffror lång kombination. Kombinationen av bara tre ord gör det extremt lättanvänt och användarvänligt. Förutom användbarheten när det kommer till e-handel och postadresser har appen nästan obegränsade möjligheter, alltifrån att hitta sina vänner på en festival till att lokalisera människor med ett hjälpbehov.

Bakom utvecklandet av programvaran står Chris Sheldrick som genom att söka medfinansiärer fått ihop 1,5 miljoner dollar för uppstarten av appen, samtidigt som ett antal olika partners knutits till företaget, bland annat navigationsappen Navmii, norska Kartverket, ett brasilianskt leveransföretag och ett ännu icke namngivet afrikanskt lands nationella postservice.

Peter Atalla, VD för Navmii menar att bristen på postadresser är ett stort problem och att appen därför kommer ha störst påverkan på länder med bristande adresshantering, så som delar av Västafrika och Latinamerika. Men han påpekar också att appen kommer att marknadsföras i Europa för användande på till exempel festivaler. Med bas i Tanzania kommer en version av appen på Swahili att introduceras i Östafrika samtidigt som man i Brasilien använder sig av What3Words för att kartlägga några av Rio de Janeiros favelas, slumområden nästintill helt utan adresser.

Källa: Bloomberg

Anna Wedin
Anna Wedin

Vit Hibiskus, den okända släktingen

Foto: Afropé
Foto: Afropé

 

Wonjo, Bisaap eller Hibiskusjuice, kärt barn har många namn och Afropé har tidigare skrivit om den röda hibiskusblommans goda smak. Den kanske lite mindre kända släktingen till den röda hibiskusen är den vita hibiskusen. Denna variant används i många västafrikanska länder i matlagning då man bland annat kan ångkoka den lätt och sedan mixa den till en puré eller sås som är god som tillbehör till, till exempel Benachin.

 

Anna Wedin
Anna Wedin

 

 

Restips: Förebyggande behandling mot malaria

Malarone. Foto: TheGambia.nu
Malarone. Foto: TheGambia.nu

En vistelse i Västafrika kan vara en fantastisk upplevelse på många sätt, men för att verkligen kunna njuta av sin resa är det viktigt att vara väl förberedd redan på hemmaplan. Att ha sett över sina vaccinationer och plockat ihop ett reseapotek redan innan resan kan därför vara en bra idé. Allra viktigast är kanske förebyggande behandling mot malaria, så kallade malariaprofylax.

Tidigare stod valet mellan Lariam och Malarone, de två malariaprofylax som erbjöds i Sverige. Men i och med att patentet på Malarone nu gått ut har marknaden öppnats upp för kopior, och priset har sjunkit.

Lariam tas vanligen en gång i veckan med start en till tre veckor innan avresa (följ läkares ordination) och fortsätts att tas ytterligare fyra veckor efter hemkomst. Priset per tablett är cirka 27 kronor och för en två veckors semester blir kostnaden cirka 240 kronor. Vissa upplever relativt starka biverkningar av denna medicin och det kan därför vara en bra idé att testa medicinen innan man åker, för att upptäcka eventuella biverkningar.

Sedan patentet på Malarone gick ut har ytterligare två läkemedel med samma beståndsdelar dykt upp på marknaden, Horisto och Malastad. Denna typ av läkemedel tas vanligen varje dag med start ett dygn innan avresa och ytterligare sju dagar efter hemkomst. Här går det dock att spara pengar, då Malarone kostar cirka 28,50 kronor per tablett medan Horisto och Malastad kostar cirka 18 kronor per tablett. På en två veckor lång semester kan man därför spara in cirka 230 kronor genom att välja de billigare alternativen Horisto eller Malastad framför originalet Malarone. Även för denna typ av läkemedel förekommer biverkningar som man ska vara uppmärksam på.

Förutom att behandla med ovanstående läkemedel för att förebygga rekommenderas det att man försöker undvika myggorna så gott det går. Detta genom att bära täckande kläder kvälls- och nattetid, använda myggolja/kräm samt försöka hålla sovrummet fritt från mygg. Myggolja/kräm kan köpas även på de flesta resmål och i Gambia finns märket Autan på i princip alla supermarkets, och skyddar bra mot myggen. Då inget profylax ger ett 100 procentigt skydd ska man vara uppmärksam på sjukdomssymptom under och även efter att man kommit tillbaka från sin resa, och kontakta vården om man blir osäker.

Kom alltid ihåg att kontakta din vaccinationscentral eller infektionsklinik i god tid innan din resa för att få nödvändiga vaccinationer och diskutera olika alternativ när det kommer till malariaprofylax.

Prisjämförelse gjord hos apoteket.se

Anna Wedin
Anna Wedin