Etikettarkiv: Veronica

Svarta ansikten på vita väggar kan rädda liv

I ett vitt rum hänger rosa, orange, och gula gerberor från taket. I svarta ramar hänger porträtt av svarta män och kvinnor bland färgglada blommor och växter mot den vita väggen. Hans namn är Brandon Stanciell men han är mer känd som TheManWhoLovedFlowers på Instagram, där han har över 10 tusen följare. I helgen fick jag äran att vara en del av hans utställning som ägde rum i Los Angeles. En utställning som påminde mig om varför representation av den icke normativa kroppen är ytterst viktigt.

IMG_4491Det var på instagram som Stanciell för några veckor sedan tog kontakt med mig angående en fotografering. Några veckor senare stod hans vänner, familj och fans samlade i ett galleri för att se hans första solo utställning The Man who Loved Flowers och porträttserierna Here, Take These och The Boys Who Loved Flowers.

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

När jag gick där med min kompis bland bara svarta människor som prydde väggarna så slog det oss. Detta är typ historiskt. Vi har aldrig varit i ett rum där alla ser ut som oss eller där vi känt sån stor tillhörighet. Vi kände oss för en gångs skull hemma.

Så länge jag kan minnas har jag alltid uppskattat konst och kreativitet. Jag tyckte om att gå på museum och utställningar men jag kände mig aldrig hemma. Precis som med media så såg jag aldrig mig själv i några av målningarna. Jag kunde inte relatera.

Den känslan jag fick när jag lämnade galleriet igår var obeskrivlig. Vi hade alla samlats, alla olika typer av människor med olika nationaliteter och delar av staden. Oavsett hudfärg så tror jag att vi alla kunde enas om att det var större än bara en utställning. Representation är så himla viktigt. Och igår så insåg jag verkligen hur viktigt det är. Det gjorde någonting med mig, den kraften jag fick efter att ha sett mitt ansikte, mina svarta bröders ansikten hängandes mot den vita kala väggen var så otroligt stark.

Fotograf: Suvi Nwoko
Fotograf: Suvi Nwoko

Tänk om jag hade fått höra om svarta poeter, filosofer, teoretiker, uppfinnare, konstnärer eller författare när jag växte upp. Då hade den kraften som jag kände igår funnits med mig under hela min existens. Men tyvärr så har det inte varit så. Inte ens i närheten. Det enda jag har fått höra är att mina nigerianska förfäder var slavar. Och att i min mammas thailändska kultur så vill kvinnorna inget hellre än att gifta sig med en svensk rik man för ett hopp om ett bättre liv. Dessa historier har jag hört i omgångar och de har format mig och mina systrar och bröder i vår syn på oss själva och vad vi är kapabla till.

Under mina 23 år så jag har aldrig känt sånt hopp som jag gjorde igår. Att en bild på svarta kroppar i positiv skildring kunde rädda mig säger mycket. Representation av alla typer av människor i media är ytterst viktigt. Inte bara svarta kroppar, utan även tjocka kroppar, kroppar som är unika och bär på historier som den normativa vita, smala, långa kroppen inte bär på.

Jag har alltid tänkt att vi alla föds med ett syfte. Igår såg jag meningen med mitt liv som en uppenbarelse. Jag vet inte exakt hur men på något sätt måste jag se till att kvinnor som jag, män som min pappa och människor som mina vänner som är så långt ifrån den normativa bilden av vad skönhet betyder ska bli representerade på ett respektfullt sätt. För visst är vi representerade, i kampanjer som visar svältande barn i Afrika, på efterlyst där grabbgäng rånar och misshandlar oskyldiga medborgare eller i memes på sociala medier där svarta unga tjejer skakar på rumpan i nästan inga kläder i hopp att bli upptäckta, (eller räddade).

Fotograf: Veronica Odetunde
Fotograf: Veronica Odetunde

Igår insåg jag att representation räddar liv. Det kommer att rädda spruckna , självdustruktiva, hopplösa själar. Kommunikations teoretikern Kenneth Burke sa ”identification is more powerful than persuasion”. Att känna igen sig själv i någon annan är den största motivationen. Att se den man vill vara på TV och att se att denna personen ser ut som dig själv är att rädda livet och hoppet på de kommande generationerna.

Om du har vägarna förbi Los Angeles innan den 11 Juni, besök denna utställning. Den räddade mig från att fastna i fällan där man hamnar när man inte har hopp. Hoppet som togs från mig när jag var yngre, då jag ständigt blev påmind om att människor som ser ut som mig enligt historien vi lär oss i skolan har det svårare att lyckats i livet.

En svarta kropp i en svart ram, mot en vit vägg gav mig hopp. Flera positiva representationer i media av kroppar som skiljer sig från normen kan rädda liv.

Bilder från utställningen The Man Who Loved Flowers av Brandon Stanciell även kallad TheFlowerpapi:

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att se mer från Stanciells verk besök:

Themanwholovedflowers på Tumblr

Themanwholovedflowers på Instagram

www.Heretakethese.us

För att donera till Stanciells kommande projekt: Besök hans GoFundMe-kampanj HÄR

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

#BlackLivesMatter på Hollywood Walk of Fame

Fyra av stjärnorna som fick namnen från afroamerikaner som dödats av polis - Bild: Skärmavbild, Instagram
Fyra av stjärnorna som fick namnen från afroamerikaner som dödats av polis – Bild: Skärmavbild, Instagram

Varje dag åker jag förbi Hollywood Walk of Fame som pryds av rosa stjärnor med namn på skådespelare, legender och musiker som vi sent ska glömma. Dessa stjärnor levde ut sina drömmar, något som de som dödats av polisbrutaliteten i USA aldrig kommer få göra. Anonyma aktivister klistrade i förra veckan fast namnen på afroamerikaner som dödats av polis, på flera stjärnor på gatan.

Hollywood Walk of Fame är en gata som drar till sig turister världen över. Många kommer dit för att ta bilder med namnen på stjärnor som Michael Jackson och Grace Kelly. För dessa turister kanske det kom som en chock när namnen på personer dödade av amerikansk polis prydde flera av stjärnorna. Aktivister placerade dessa namn där för att hylla de som dödats och för att visa att det som hänt inte är glömt.

Namnen på de som dödats klistrades fast i förra veckan och spreds tillsammans med en video som visar när aktivisterna klistrar fast namnen på stjärnorna.

I bakgrunden hör vi Malcom X’s röst som säger “We want an immediate end to this police brutality… You don’t shoot one of us, shake our hand and think we forget it… Someone has to pay, somewhere somehow”.

Budskapet med detta statement är väldigt simpelt. Man vill ha rättvisa och se ett aktivt arbete införas som jobbar emot den pågående polisbrutalitet som drabbar de svarta i USA. Inte mycket har gjorts efter att polisen gång på gång dödat obeväpnade afroamerikaner. I vissa fall har poliser gått fria och de dödade lämnats utan någon rättvisa.

Indecline klistrar fast Michael Browns namn på en stjärna på Hollywod Walk of Fame : Bild: Skärmavbild, thisisindecline.com
Indecline klistrar fast Michael Browns namn på en stjärna på Hollywod Walk of Fame : Bild: Skärmavbild, thisisindecline.com

Gruppen som ligger bakom detta heter Indecline. Under varje namn klistrade de även fast sin logga (en man med djävulshorn, iklädd kostym, som håller i en portfölj). På deras hemsida kan man se flera videos på andra saker som de gjort.

Hittills har ingen kommentar gjorts från polisen som detta är riktat till. Däremot så togs namnen bort från gatan så fort som de märkte att de hade lagts dit.

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Måste svarta män alltid se macho ut

Tidigare i år kritiserades Kungliga Operans affisch med en bild på en vit fot mot ett svart ansikte för att vara rasistisk. (HÄR kan bilden ses) Nu har ett omslag där en svart mans hand runt en annan svart mans huvud skapat debatt och för vissa ilska över hur dessa två svarta män framstår som feminina och i en del personers mening homosexuella. På omslaget till tidningen Vanity Fair ser vi skådespelaren Michael B Jordan som nyligen var med i filmen Creed och regissören för samma film Ryan Googler.

Skärmdump från Vanity Fair omslaget - Micheal B Jordan och Ryan Googler Originalbilden kan ses HÄR
Skärmdump från Vanity Fair omslaget – Micheal B Jordan och Ryan Googler Originalbilden kan ses HÄR

När denna bild delades på sociala medier skrevs det i kommentarerna att bilden var “gay”, att det såg ut som att B Jordan skulle utföra sexuella tjänster på Googler, och att bilden fick de båda att se feminina ut vilket i deras mening var negativt då “svarta män ska inte se ut så”. Medan många var kritiska fanns det även de som backade denna bilden och tyckte att det är fel på vår representation utav svarta män i media. Och att det var positivt att få se svarta män i annat än den stereotypisk starka, arga bilden. När vi kollar i media är majoriteten av representationen av svarta män ser vi till mestadels som starka, våldsamma, arga och ibland skämtsamma gestaltningar.

När jag såg dessa diskussioner var min första tanke oro. Det gör mig orolig att alla inte kan acceptera bilden av svarta män som känsliga. Det gör mig orolig att dessa människor som kommenterar att det ser “gay” ut, inte kan acceptera att det finns andra läggningar än det normativa heterosexuella och att de anser att det är fel att det ska få presenteras i media.

Den stereotypa bilden av en svart, macho man Foto: Pixabay
Den stereotypa bilden av en svart, macho man Foto: Pixabay

Om det inte var deras uppsåt med omslaget att framstå som feminina eller känsliga, så tycker jag att det är viktigt att vi ser bilder av svarta män som inte bara uttrycker stereotypa bilder, känslor eller miljöer.

Jag tycker att det är särskilt viktigt att vi öppnar upp och skapar en trygghet för svarta homosexuella män. Jag tror att det kan vara svårare för svarta män som är homosexuella att känna sig bekväma med att känna sig öppna och accepterade i samhället. Detta har mycket att göra med att i den svarta communityn är bilden av vad en man ska vara även mer “macho” än vad det är för en vit man, tror jag.

Jag har tänkt mycket på det hur svarta män målas upp i filmer och generellt i media som starka, arga, våldsamma, händiga och så vidare. Men det är väldigt sällan vi ser svarta män som känsliga eller sårbara.

Personligen tolkar jag bilden på Goolger och B Jordan som broderlig. Kommentarerna om bilden var tyvärr inte så chockerande men i mina ögon viktiga då de visar på att vi måste lyfta diskussionen om homosexualitet inom den svarta communityn. Vi måste främst jobba på att acceptera alla och jobba mot ett mer jämställt samhälle där de normer vi har bryts ner helt och hållet.

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Räddades Beyoncé-anklagelserna om kulturell appropriering av "Formation"-videon?

Bild från videon "Hymn For the weekend" - Coldplay ft Beyoncé
Bild från videon ”Hymn For the weekend” – Coldplay ft Beyoncé – Skärmavbild Youtube

Denna månaden är det Black History Month och på bara några veckor har Beyoncé hunnit bli anklagad för kulturell appropriering (CA), ”kommit undan” och sedan gjort historia två gånger. I videon ”Hymn for the weekend” blir hon anklagad för kulturell appropriering. Sedan släpper hon sin video ”Formation” som hyllar det svarta folket, samtidigt som den är samhällskritisk och även innehåller en hyllning till Svarta pantrarna i och med deras 50-årsjubileum, då de redan 1966 utförde en formation som också den tog plats under självaste Super Bowl.

Jag är säker på att ingen missat ”Formation” och Beyoncés grymma uppträdande på Super Bowl, men jag tror att många har missat videon ”Hymn for the weekend” med Coldplay och Beyoncé, som släpptes bara några veckor innan ”Formation”. Den färgglada videon som utspelar sig i Indien och är jättefint gjord av regissören Ben Mor. Till skillnad från ”Formation” som hade ett underliggande syfte så verkar ”Hymn for the weekend” vara skapad enbart för att vi ska få njuta av Mumbai och Indiens rika kultur.

På sociala medier var folk snabba med att anklaga Beyoncé och Coldplay för kulturell appropriering. Kulturell appropriering är när en privilegierad grupp lånar traditioner så som i det här fallet, kläder och smycken av en marginaliserad grupp och gör om det och blir hyllade för att vara hippa och coola medan de som tillhör kulturen och bär de kläderna är sedda som annorlunda eller till och med konstiga när de bär det. Beyoncé som gestaltar en Bollywood-stjärna hade både henna, indiska smycken, bindi och sari på sig. De typiska indiska traditioner och kläderna som Beyoncé bar i videon menar man är appropriering, då hon som privilegierad använder kläder från deras kultur och får beröm för det. Många menar även att videon romantiserar bilden av Indien och gatubarn. Deras video visar oss ett Indien som är långt ifrån verkligheten, där barn springer glada på gatan och kastar färg på varandra, som man gör under högtiden holi.

Videon har upprört många och fått motta anklagelser om kulturella appropriering. Många tog till Twitter för att diskutera fenomenet medan andra menade att detta endast var en video som visade uppskattning av Indiens kultur. På det senaste har många kändisar blivit anklagade för kulturell appropriering, några exempel är Iggy Azalea som i sin video ”Bounce” hade ett Bollywood-tema, Miley Cyrus som i sin video ”We cant Stop” blev anklagad för appropriera svart kultur och Katy Perry som på sitt American Music Awards-uppträdande hade ett geisha-tema.

Det är svårt när man diskuterar fenomenet kulturell appropriering att veta vart linjen går mellan att uppskatta en kultur och att utnyttja en kultur för egen vinning. Precis som vi sett i de flesta debatter om kulturell appropriering så slutade inte heller denna i någon form av enighet om huruvida Beyonce gjorde fel eller inte. Då Coldplay och Beyoncé båda uppträdde på Super Bowl tillsammans är det kanske inte en slump att de valde att inte spela den låten efter att de hade fått anklagelser mot sig.

 

Debatten varade inte så länge och det såg ut som att Beyoncé kom undan anklagelser om kulturell appropriering och att konversationer tystades ner efter hon släppte sin video ”Formation”. Hursomhelst så skruvade Beyoncé upp hettan i diskussioner om rasism i starten av Black History Month och videon ”Formation” lämnade många svarta med en känsla av tillhörighet och hopp. Beyoncé har varit en snackis under februari och diskussionerna fortsätter än. Beyoncés dotter, Blue Ivy, vars hår tidigare kritiserats, bar upp sitt afro i videon med stolthet och har säkerligen uppmuntrat många att släppa ut håret i det fortsatta firandet av Black History Month.

Relaterat:
Beyoncé på Super Bowl

 

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Radioprogrammet Arga Flickor vill ge en plats åt den arga svarta rösten.

Arga Flickor är ett radioprogram som har mer att erbjuda än två förbannade tjejer som lättar på sina hjärtan. Wendy Francis och Nora Dome Nelson vill att svarta i Sverige ska veta att de är hörda och sedda. Genom programmet Arga Flickor vill de hjälpa till att höja svartas röster genom att själva driva samtalen; ”- Sedan handlar Arga Flickor också om att fysiskt ta plats i etern, att våra svarta röster existerar ut i radioapparaterna och att vi inspirerar andra att våga göra likadant”, säger Wendy.

Wendy och Nora är tjejerna som driver programmet, samtalar med gästerna, samt spelar musiken. Wendy är 26 år och jobbar som verksamhetsutvecklare och mediespecialist inom PR. Nora är 17 år, studerar skrivande, medieproduktion och jobbar som servitris. Det jag gillade när jag lyssnade på deras första program var att det kändes som att man satt på ett fikamöte med sina vänner. Det var äkta och inspirerande. Wendy och Noras lugna röster gav mig hopp om att programmet inte bara handlade om ilska. I första avsnittet pratar de om prestationsångest, hur det är att göra slut med sina vänner, men även tyngre ämnen som kroppsideal, rasism, och exkludering inom feminismen. Mellan varje samtal spelar de skön musik och i uppkommande program lovar de flera spännande gäster.

Namnet Arga Flickor skrämde mig en aning, samtidigt som jag blev intresserad av att höra varför de var så arga. Efter min intervju med Wendy och Nora fick jag reda på att namnet Arga flickor är kopplat till en dikt, vilket genast mjukade upp den hårda tonen på programmet;

– Dikten uppkom ur ren frustration av att gång på gång stå vid sidan av samtalet, istället för att själv föra det, berättar Wendy och fortsätter,

– Under just den perioden hade jag och Nora även märkt av en tydlig mansdominans inom den svenska svarta aktivismen, där svarta kvinnors röster tystades ner och ogiltigförklarades. Arga Flickor har sen dess blivit både en replik på en kritvit, snedvriden samhällsbild men också en motreaktion på egotrippade manliga ledare.

Som ung kvinna tycker jag att deras program tillför något nytt. En plats för unga ‘in general’, inte bara afrosvenskar, att få tips och finna stöd. Det är viktigt att poängtera att alla kan hämta något från samtalen som förs mellan tjejerna och deras gäster.

Vem är ideal lyssnare, vilka är programmet riktat till?

Arga Flickor - Foto: Julia Jane Persson
Arga Flickor – Foto: Julia Jane Persson

Wendy: – Vi stänger inte dörrarna för någon lyssnare direkt, alla borde ta till sig av det vi diskuterar i programmet. Men Arga Flickor handlar inte om att lära vita lyssnare om den svarta erfarenheten, vi är ingen cirkus och dessutom finns det tusentals andra sätt att ta reda på det. Vi vill att svarta i Sverige ska veta att vi hör dem och vi ser dem och att vi vill höja deras röster genom programmet. Alla lyssnare är en bonus, men faktumet att vi ens gör det vi gör är historiskt.

Nora: – Det är verkligen viktigt att understryka att vi inte är här för att lära ut så mycket, snarare för att kräva vår plats och få ta kontroll över debatten och föra den själva, istället för att den förs över våra huvuden i vanlig ordning. Sen skulle jag också säga att vi riktar oss till de som ser sig själva i Arga Flickor – de som använder ilskan som sitt vapen, de som hämtar kraft därifrån och de som har viljan att skapa någonting utifrån det.


Ni pratar om att ni är aktivister, vad gör ni i ert arbete som aktivister?

Wendy: – Jag är involverad i flera separatistiska organisationer och föreläser mycket om intersektionalitet och rasism i medier. Jag har alltid varit väldigt handlingskraftig och har sedan jag var i tonåren arrangerat flera demonstrationer. Sen är jag även poet och använder min poesi för att påverka och inspirera främst POC (People of color). I min poesi hittar du allt från dumpade partners, humor och skam, till samhällskritik och offentliga dissar.

Nora: – Jag är också aktiv inom olika separatistiska rörelser men har för enkelhetens skull bedrivit mycket av min aktivism främst genom sociala medier och skrivande, trots att jag bara delat vissa texter. Utöver det så tycker jag att det är väldigt viktigt att visa sin vilja att förändra genom att demonstrera och aktivt göra saker, även utanför internet (om man har kraft och ork till det). För min del gör jag det, och jag tycker det är extra viktigt just nu eftersom vi lever under en extrem högervåg där vi inte får glömma att alltid visa vårt motstånd mot den utveckling vi ser.

Eftersom programmet ändå heter Arga flickor, vad är ni arga över?

Wendy & Nora - Foto: Julia Jane Persson
Wendy & Nora – Foto: Julia Jane Persson

Wendy: -För min del står det mellan exotifiering, islamofobi och Sveriges skärpta gränskontroller som försvårar asylrätten för människor på flykt. Svårt att välja just en ”vinnare”, så alla tre kommer på första plats på min shit-list.

Nora: -Det finns så mycket som förargar mig just nu, och det Wendy nämner är stora problem som är upprörande och förödande för så många. Utöver det så är jag är arg över att folk tror sig ha rätten att röra någon annan genom att känna på deras hår, att maktgalna män lurkar i alla hörn och att jag fortfarande inte har städat trots att jag lovade mig själv det för en vecka sen. The shit-list is growing quick!

När jag först hörde om Arga flickor tänkte jag genast på Angry Black woman och hur den svarta kvinnan har porträtterats som arg genom tiderna. Valet av namnet blev därför väldigt intressant.

Varför just ARGA flickor, vad är tanken bakom namnet?

Wendy: – Svarta kvinnor får ständigt kritik för sin ilska, som att vi frivilligt går omkring och är arga på världen för att det roar oss. Så är definitivt inte fallet. För oss handlar ilskan om att arga kvinnor vet vart gränsen går, vi tänker inte ta någon skit från någon. Vi är inte arga över ingenting, det är väldigt viktigt att komma ihåg.

Nora: – Ilskan är inte obefogad utan bottnar i någonting som det är värt att prata om, men som många väljer att inte lyssna på. Vår ilska sätts alltför ofta i negativ kontext, och det borde den inte göra, för att vara arga flickor är inte fel. Istället se roten till vår ilska eller lyssna på vad vi har att säga, så tillskrivs vi hellre stereotyper och avvisas. Det är uttröttande och det gör en ännu argare. Vi borde inte skämmas över vår ilska, vi borde inte hålla oss för att uttrycka den och framförallt minnas att vi har rätt att vara arga.

Programmet avslutade med att de droppade målet med showen, nämligen att få intervjua Blue Ivy, Beyoncés dotter. När jag frågar dem om detta säger de att det kommer hållas hemligt ett tag till;

– det vi kan säga är att Blue Ivy representerar väldigt mycket vare sig hon vill det eller inte. Att det ens pågår en debatt om hennes hår och hudfärg är helt bisarrt och det säger ganska mycket om den tid vi lever i.

Vad kan vi förvänta oss av programmet?

Wendy och Nora: – Ilska är ett svårt grundrecept, men lyssnarna kan även förvänta sig kraft och inspiration. Vi kommer dessutom ha många intressanta gäster i studion, bra musik och definitivt stora snackisar. Och såklart mer Blue Ivy.

Om tjejerna lyckas fullborda deras mål att intervju Blue Ivy i Arga Flickor studion återstår att se. Jag kommer i alla fall fortsätta lyssna och om du inte redan lyssnat på programmet Arga Flickor råder jag dig att göra det nu. Programmet sänds på Stockholm Lokalradio 95.3, fredagar klockan 15.00-16.00. Man kan även lyssna på Arga Flickor i efterhand på Soundcloud.

https://soundcloud.com/stockholmlokalradio/premiar-for-arga-flickor-i-stockholm-lokalradio-953

Följ även deras resa via sociala medier:
Instagram
Twitter
Facebook

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Utomlands är jag svensk, men inte i Sverige.

Knäpp tysta hissar, bussar med passagerare som sitter en och en på varje rad, inga hej från okända människor på gatan. Detta är vardagen som spelas i mitt huvud när jag tänker på Sverige. Jag brukade klaga på Sverige och svenskhet. ”Det är så tråkigt i Sverige, det är så svårt att träffa nya människor, alla är så instängda.” Det var inte förrän jag flyttade utomlands som jag insåg att jag själv ibland är så jävla svensk det bara går att vara. Men bara utomlands.

Svenska flaggor Foto: Fatou Touray, Afropé
Svenska flaggor Foto: Fatou Touray, Afropé

År 2012 flyttade jag till Los Angeles. Jag hann inte ens ställa ner min väska på den amerikanska asfalten innan jag började upptäcka skillnader mellan svenskar och amerikaner. Redan på flygplatsen slog det mig hur trevliga och professionella svenskar är på deras arbetsplatser. Amerikaner utnyttjar gärna deras maktposition. Har nog aldrig känt mig så kriminell som på den amerikanska flygplatsen. Deras rutinfrågor tillsammans med tonen de använder när de ställer sina frågor får en att tvivla på sitt svar. “No sir, I am not a terrorist, a prostitute or a criminal.” Eller?

Jag kände irritationen växa inombords när jag åkte buss i Los Angeles. I Sverige är mina hörlurar ett tecken på att jag är trött, in my zone, eller helt enkelt inte intresserad av att prata med någon. I Los Angeles betyder de ingenting. Amerikaner är väldigt pratglada. Så fort de hör att man pratar ett annat språk, avbryter de konversationen för att fråga vart man kommer ifrån. När jag då svarar Sverige säger de alltid: “Oh my god that is so cool, but ehm I didn’t know there were black Swedish people.” Denna utjatade ignoranta kommentaren hör jag minst en gång i veckan. När jag inte orkar diskutera eller läxa upp dessa människor om världen utanför Amerika ger jag de bara mitt inövade svar. Det börjar med ett tillgjort skratt i följd av: “Sweden is just like America we have people from all over the world.”

Jag känner mig ofta otrevlig när jag ibland inte blir lika exalterad av att prata med främmande människor som amerikaner är. Här kommer de fram till vem som helst och ger komplimanger till folk på gatan. På det viset känner jag mig väldigt svensk, fastän jag ändå anammat den amerikanska kulturen. I Sverige kan man åka buss med sitt livs största kärlek varje dag i ett år men ändå inte har mod nog att gå fram och prata. För att det inte är normen och för att man väntar på att en gemensam vän ska introducera en så att man får en fot in.

Även ifall de har en helt annan historia än Sverige så chockar det mig ändå varje gång jag nyfiket frågar vart någon kommer ifrån och alla svarar Amerika. Jag är så van med känslan i Sverige då det är uppdelat i vi och de. I Amerika vill alla vara amerikaner och oftast “får” de det. I Sverige får jag aldrig vara svensk. Det är alltid någon som frågar vart jag kommer ifrån, fastän mitt enda riktiga hem som jag känner är Sverige. Så som vi i Sverige gärna delar upp i “riktiga” svenskar och ”invandrar-svenskar” delar amerikaner mer in varandra efter hudfärg. Men alla som är födda i Amerika anses vara amerikaner och de frågar inte varandra vart man kommer ifrån.

Rasismen är i USA precis som jag trodde mer utbredd och mer in your face. Folk står för deras rasistiska åsikter mer än i Sverige där rasismen gömmer sig i vardagen bakom ursäkter och mycket ”jag visste inte att du skulle ta åt dig” statements. Däremot har många öppet börjat visa deras rasistiska kommentarer bakom deras riktiga användarnamn på Facebook och andra sociala medier. Kanske är svenskar på väg att bli lika öppna med deras rasism som amerikanerna. Hursomhelst måste rasismen fortsätta bekämpas och svenskar måste få kalla sig svenskar även ifall man inte är blond och har blåa ögon.

På tal om det här med att vara svensk och vad svenskhet innebär finns programmet Absolut svensk på SVT med komikern Soran Ismail. Detta program tar upp vardagsrasismen som finns i Sverige. Hittills har jag bara hunnit se första avsnittet där vi bland annat möter en självutnämnd rasist. I ett socialt experiment får vi se att hudfärg gör skillnad när du försöker sno en cykel.

Medan jag kollade på första delen i serien kom dessvärre minnena från hur det kan vara i Sverige tillbaka. Det slutade med att jag kom på att jag säkerligen inte kommer känna mig lika svensk som jag gör här i USA när jag återvänder hem till Sverige igen. Med det sagt kan jag bara vänta tills jag landar hemma i Sverige för att se hur svensk jag faktiskt kommer känna mig. Det återstår att se.

 

Fotnot: Afropé har skrivit om serien Absolut Svensk HÄR, HÄR och HÄR! Serien kan du se på SVT Play HÄR!

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde

Afrosvenskar tar plats och jag känner mig otroligt tacksam

Jag loggar dagligen in på Facebook och checkar mitt nyhetsflöde, det har blivit som en vana för mig. Det är något med att dra fingret över skärmen och scrolla igenom allt onödigt och ibland underhållande som ändå känns bra. De senaste veckorna har Facebook inte varit som vanligt. Jag har lämnat mitt nyhetsflöde med ny energi och hopp om mänskligheten.

Camilla Hedberg - Foto: privat
Camilla Hedberg – Foto: privat
Christina Löwenström - Foto: Privat
Christina Löwenström – Foto: Privat

Låt mig börja med att jag på Facebook såg att det äntligen finns hudfärgat plåster för olika typer av hudfärger. Christina Löwenström och Camilla Hedberg är kvinnorna bakom initiativet, som sett till att vi nu har plåster i flera färger. För oss som stört oss på att det bara fanns beigea hudfärgade plåster handlade de inte bara om färgen. Det handlar om att detta var ett bevis på vithetsnormen som genomsyrar Sverige. Att man kallade beiga plåster för hudfärgat när det endast matchade en typ av hudfärg var ett problem, som nu är löst.

Boken "Svart Kvinna" av Fanna Ndow Norrby - Foto: Afropé|Kiqi D Minteh
Boken ”Svart Kvinna” av Fanna Ndow Norrby – Foto: Afropé|Kiqi D Minteh

En annan sak som har hänt, kanske det som jag glädjer mig mest är att Svart Kvinna-boken äntligen är ute. Fanna Ndow Norrby, skribent och numera författare, skapade ett Instagramkonto under namnet Svart Kvinna som under en natt fick tio tusen följare. Detta kontot delade riktiga händelser från svarta kvinnor i Sverige som rörde bland annat rasism och sexualisering. Dessa historier har nu blivit en del av en antologi där andra aktivister, skribenter, poeter, musiker med mera även skrivit nya texter. Tack! Fanna Ndow Norrby, Amie Bramme Sey, Amira Diallo, Alle Eriksson, Yodit Girmay, Tatiana Håkansson, Judith Kiros, Valerie Kyeyune Backström, Tyson Mcvey, Marilyne Ntumba Mabambu, Bilan Osman, Adam Tensta (som enda manlig skribent) och Salem Yohannes och alla svarta kvinnor som delat med sig av sina personliga upplevelser för detta.

Som afrosvensk har jag som många andra gått igenom saker som en vit person kanske inte skulle förstå sig på eller ens tänka sig drabbar andra. Jag minns när jag skulle vara modell för en tjej som pluggade till makeupartist. Hon behövde en mörkhyad tjej som modell för att de skulle öva att sminka svarta sa hon. Det var en vän till familjen så jag ställde upp. När jag var klar var jag helt blek i ansiktet. Jag hann inte ta bort sminket innan skolan och min kompis som också är svart frågade, “- Vad fan har du gjort, du ser ut som ett spöke”. Jag skrattar när jag tänker på det nu, men helt ärligt så var det inte kul. I och med att det inte fanns en färg som matchade fick jag helt enkelt bli beige i hela ansiktet. Nu finns det tack och lov smink i flera toner och undertoner.

Black Vogue, från vänster: Nabougahl Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Gaude - Foto: Lovette Jallow
Black Vogue, från vänster: Naboughal Secka, Lovette Jalloe, Amy Egerbladh, Antoinette Guede – Foto: Lovette Jallow

Tur för mig som inte är världens bästa på det här med smink är att det även finns ett Facebookkonto som kallas Black Vogue – Makeup for Black Women. Denna gruppen skapades av fyra kvinnor från Sverige, gruppen har i nuläget mer än 8000 medlemmar. I denna Facebookgrupp delar kvinnor med sig av sminktips och ställer frågor till varandra samt peppar varandra. Grundaren av detta konto är Lovette Jallow, som håller i kontot tillsammans med vännerna Amy Egerbladh, Antoinette Guede och Naboughal Secka. Den sistnämnda är Seinabo Seys makeupartist. Dessa kvinnor var i veckan med på Nyhetsmorgon där de pratade om gruppen samt gav tips på smink för svarta kvinnor. Glädjen var stor när jag såg detta, tänk om jag och mina kompisar hade haft detta när vi växte upp.

Sedan barnsben har jag bråkat med mitt hår men ändå inte alltid lyckas få det som jag vill. För frågor om hår finns nu Facebookgruppen Afrotalk – Hårforum för dig med curly/kinky hår i Sverige!, grundad av Sofie Bariamikael, en grupp som jag är tacksam för. Med en mamma som är från Thailand som har spikrakt svart hår har vi tillsammans kämpat oss igenom kampen med att förstå vad mitt afro behöver för att se ut och må som bäst. Denna gruppen hade definitivt underlättat om den fanns under min barndom.

För tillfället sitter jag i Los Angeles och scrollar igenom mitt nyhetsflöde igen i hopp om fler positiva inlägg. Samtidigt som jag väntar ivrigt på att mitt exemplar av Svart Kvinna ska komma. Trots kylan i Sverige kan jag faktiskt säga att jag önskar att jag var hemma så jag kunde få uppleva denna underbara energi som jag tror fyller Sverige just nu. Är sjukt glad att se alla dessa förändringar som bara är en början, en fantastiskt bra början. Som kvinna glädjer det mig att våra berättelser nu ska få höras av andra. Saker som vi har kämpat med börjar nu uppmärksammas och lösas. Vi är nu en bit på vägen och det känns bra. Jag längtar till att se vad mer vi kan göra för att förbättra Sverige för alla (afro)svenskar. För allt som har hänt under denna korta tid, säger jag, ”- Tack”!

Veronica Odetunde
Veronica Odetunde