Etikettarkiv: Zola

De vackra ljusbruna barnen som alla pratar om…

juni 3, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Kommentarer som dessa har jag fått höra sedan tonåren. Dessa typer av kommentarer har kommit från vita kvinnor i olika åldrar i Sverige.

Blandraser är det finaste jag vet.
Mixbarn är så jävla fina!
När jag var liten ville jag alltid vara mixad.
Tänk om vi skulle få barn så hade våra barn haft jättefina lockar.
Tänk en mixunge med gröna ögon. Åh gud!
Collins om jag blir 30+ och är singel utan barn så kommer jag åka till Köpenhamn och inseminera mig själv med en svart mans spermier.

(Många har dessutom tyvärr använt m-ordet istället för mixad/mixed. M-ordet kommer inte skrivas ut i denna text även om det använts i vissa av fallen som beskrivs. Detta då det inte är ordet i sig som är relevant för textinnehållet, m-ordet är en egen debatt, som det bland annat går att läsa om här. )

Detta är typer av kommentarer jag hört ifrån framförallt svarta män i Sverige

Akta dig för vita kvinnor här i Stockholm de vill bara ha dina mixungar och dra.
De är desperata efter mixade bebisar det är så jävla inne.
Ni svarta män är inne nu mannen tänk dig en sån liten mixunge.
Mannen vet du hur många svarta män jag känner som har blivit babytrapped från vita kvinnor?
Ey jag hoppas du använder kondom ifall du ligger med de här vita brudarna i Stockholm. Jag har en svart broder som var ute på Östermalm en kväll och härjade tog med en svensk brud hem låg med henne, några månader senare blev hon gravid. Han ville inte behålla men hon hade bestämt sig och så blev det. Sex år har gått och han har inte ett hårstrå kvar på huvudet längre.

Detta är kommentarer och historier berättade av mixade personer i min närhet som jag känner väldigt bra.

Alltså jag vet ju att både vita och svarta män vill vara med mig för jag e mixad liksom.
Jag va med en svart kille som jag dejtade en gång så vi låg i sängen och myste från ingenstans han bah: Om vi hade fått barn så hade dem inte varit så mörka.
Typ alla mixbarn har föräldrar som inte lever ihop.
När jag var liten så blev man ju kallad både det ena och det andra, det var inte förrän i vuxen ålder man förstod att vissa saker som ens mormor sa eller kallade en egentligen var fel.
Det är så tragiskt Collins min unges morfar är kardiolog, men massa människor som träffar honom har alltid mage och fråga mig ifall han skall bli rappare eller dansare.

Detta är kommentarer jag har fått höra under min uppväxt av släkt och människor som är från samma land som mig och släktingar som ej bor i Europa.

Akta dig för mixade tjejer från Västindien de håller på mycket med häxeri.
Mixade kvinnor och män har ett sånt jävla översitteri som de fått från vita människor
Mixade människor tycker att de är bättre än alla andra svarta.
Det va en mixad tjej som kom fram till mig och särbehandlade mig för att hon trodde jag var mixad när jag har ursprung från Östafrika.
Akta dig Collins för vita kvinnor de vill bara ha dina mixade barn, sen kommer hon springa snabbt därifrån . Du skulle aldrig vinna en vårdnadstvist som svart man i Sverige även ifall du skulle ha rätt i sak.

Jag vill utifrån en mans perspektiv med rötter från den afrikanska kontinenten berätta om det problematiska i allt ni läst ovan.

Idag kallar många människor sig världsmedborgare, vi lever i ett otroligt internationellt samhälle på många olika sätt. Människan föds, växer upp och förökar sig. Generation efter generation och samhällen utvecklas.

Förr i tiden i väst var det väldigt förbjudet med blandäktenskap, givetvis utvecklas allting i samhället åt olika riktningar. I Stockholm ser man idag många mixade relationer oftast mellan en svart man och en vit kvinna. Det har också blivit allt vanligare med mixade relationer mellan olika folkgrupper i framförallt storstäder som Stockholm, Göteborg och Malmö.

Det som dock fascinerar mig är fascinationen som många människor har idag kring barn och människor med mixat ursprung. Jag tänker primärt på dem som har mixat ursprung av svarta och vita gener. För mig är det någon slags obehagskänsla som dyker upp av att, något så förbjudet förr i tiden, helt plötsligt ”är det finaste som finns”. Jag tänker ofta på hur vi alla som inte är mixade kan, vill och orkar objektifiera något så mycket.

Objektifiering och sexualisering

Resultatet blir direkt också att vi svarta män blir så otroligt sexualiserade, för någonstans i allt det här behövs våra spermier för att göra saker möjligt. Det är liksom som att jag är där för att sprida mina spermier och skapa massa bebisar och för att du ”eventuellt som vit kvinna” skall få din dröm uppfylld.

Varför förstår inte vi människor när vi reproducerar saker som uppfattas som negativt. Jag kan förstå att smak, preferenser är subjektivt men det är otroligt problematiskt att rangordna barn som finare än andra barn utan att förstå att det sker en objektifiering. Jag kan bli väldigt ledsen när folk ibland inte tänker tillbaka på hur saker var förr och istället ändrar sitt resonemang kring sina uttryck eller väljer sina uttryck varsamt.

Afrikanskt perspektiv kring mixade barn under slaveriet.

Jag fick berättat för mig någon gång i tonåren av en äldre kongolesisk man att dödande av mixade barn i den svarta kvinnans mage var ett vanligt fenomen. Anledningen var oftast att just mixade barn var ättlingar till en slavägare och våldtäktsman. Ifall man inte valde att döda barnet i magen lät man kvinnan föda barnet och sen lade man ungen i en korg och ner i floden eller sjön. Detta är ett afrikanskt perspektiv som många människor inte känner till.

Västerländskt perspektiv

Där var du som ljusare mörk person positivt särbehandlad istället. Just det fenomenet reproducerar vi människor än idag här i väst undermedvetet och många av oss svarta människor gör också det även om vi känner till den andra sidan av kontexten.

Attitydförändring

Mixade barn är inte leksaker, gosedjur och ”det bästa av båda världar”. De är barn med känslor, sinne och intellekt. De skall inte inpräntas att de är bättre än oss svarta och sämre än vita. Mixade barn är resultat av att en svart och en vita bildar ett barn som är en individ i sitt sammanhang.

Begrepp, språk och definition

M-ordet härstammar inte ifrån något positivt och bör heller inte vara något som förändras för att vi vill sudda bort en negativ del av en historia. M-ordet kommer från ordet mula som är en korsning mellan häst och åsna. Åsnan i detta sammanhang är dum, och den svarta föräldern definieras utifrån det. Den vite föräldern definieras utifrån hästen som den klokare. Så ni som använder m-ordet för att definiera er själva eller andra som gör det för att definiera mixade bör sluta, för det är problematiskt och egentligen väldigt negativt laddat. Uttryck som blandras är väldigt problematiskt, tänk på att vi har haft ett rasbiologiskt institut där forskare gjorde skillnad på oss utifrån hur vi såg ut och ras används för att definiera djur. Vi människor i Sverige som har svenska som första språk bör förstå att det som betyder någonting icke så laddat på engelska klingar inte så gött på svenska alltid. Ni som har läst så här långt, våga göra en förändring i ditt språk och din syn på saker. Våga googla, låna en bok på närmsta biblioteket för att läsa på lite och inte hela tiden följa massa konstiga trender.

Mbote na bino

Historia, Nyheter

Bortglömd afrikansk hjältinna

maj 9, 2017 Redaktionen 1 kommentar

Många känner till faraon Kleopatra, tsaren Katarina och drottning Elisabet av England. Dock så är det väldigt få som känner till drottning Nzinga, Ana Nzinga Mbande, som regerade över Ndongoriket. Ndongoriket motsvarar idag det som är nordöstra Angola. Nzinga Mbande är mest ihågkommen för att hon minskade det portugisiska inflytandet i området med hjälp av andra kungadömen, som kungariket av Kongo och det holländska imperiet.

Drottning Anna Nzinga Mbande – Bild: commonslicens (PD-1923)

När vi pratar om prominenta kvinnor i historien så brukar kvinnor från den afrikanska kontinenten bli bortglömda. Vilket är förståeligt för att det inte anses relevant för Nordeuropeisk historia, men som en del av den afrikanska diasporan anser jag att man bör känna till prominenta figurer inom afrikansk historia.

Nzinga föddes som ättling till kung Ngola Kia Samba år 1583. Under denna period hade Portugal stora delar av Angolas rike i sitt imperium. År 1610 var det dags för Ngola Kia Samba att abdikera och då föll tronen automatiskt till Nzingas lillebror Mbande. Anledningen till detta uppsåt var på grund av rivalerna i kungadömet ansåg att hon inte var rättfärdig person till tronen för att hon var en kvinna och dessa personer samarbetade med Portugiserna för att bli av med henne. Dock fanns det folk som var lojala till henne och hennes far, vilket skulle ge resultat mycket senare.

Nzinga kom att återta tronen 1629 med kravet att hon accepterade flyktingar från slavhandeln. Dessutom befriade Nzinga Luanda från portugiserna med hjälp av Kongoriket och holländska imperiet, vilket idag har gjort henne till en betydande symbol för självständighet.

Nzinga är en av få prominenta kvinnor inom afrikansk historia och det är viktigt att åtminstone känna till någon utav dem.

Det finns en frisörsalong vid Rådhuset i Stockholm som jag besöker regelbundet. Inne på denna frisörsalong finns det många avbildningar av personer från det historiska Afrika, men även från den afrikanska diasporan.

Det symboliska i hela detta är faktumet att jag såg en tavla på Nzinga, drottningen av Ndongoriket, inne på denna frisörsalong. Alla andra prominenta personer som fanns på väggarna inne på denna frisörsalong var män. Detta visar på hur viktig symbol Nzinga är för afrikansk historia.

År 2013 kom det ut en film om Nzinga som heter Njinga Rainha de Angola.

Mbote na bino – Varma hälsningar till er.

Krönika/Kåseri, Nyheter, Samhälle

Språk i Afrika – Modersmål och lokala språk vs. hemspråk

mars 24, 2017 Redaktionen Lämna en kommentar

Modersmål – lingala, portugisiska

Lokalt språk – kikongo

Hemspråk – franska – svenska

I Afrika finns idag strax över 2000 språk. De innefattar olika språkfamiljer såsom Afroasiastiska, Nilosahariska, Niger – Kongo A , Niger – Kongo B,(Bantu) Khoisan, Astroneisiska.

I dessa språkfamiljer finns det officiella språk på den afrikanska kontinenten. Afrikkaans, franska, arabiska, engelska, swahili, portugisiska och spanska. Det har också utvecklats andra språk genom historien. Franska och portugisiska kreolspråk, samt pidginspråk.

Franska används som officiellt och administrativt språk i Demokratiska republiken Kongo. Många utav de officiella språken finns i Afrika på grund av kolonialism bland annat men även för handelns skull länder emellan. Lingala används också i viss mån som administrativt språk.

När jag var i yngre tonåren fick jag ofta höra kommentarer från klasskamrater om att det var häftigt att man kunde många språk. De kunde också göras narr av en för att de ansåg att språken lät som ”klick-språk”.

I äldre dagar när jag möter människor från portugisisktalande länder eller kreoltalande länder kan jag tycka det blir obekvämt då jag inte talar någon portugisiska utan förstår enbart sammanhang. Då kan kommentarer komma som att du är inte angolan du är kongoles.

Ju äldre jag har blivit, desto mer ser jag språken som ett extremt viktigt vapen för att ta mig igenom i samhället och öppna möjlighetens dörrar för mig som språk tillför. Idag talar jag fyra språk utan problem, Lingala, franska, svenska, engelska, jag förstår en del portugisiska och kikongo.

Eftersom jag är född i Angola var det första språket jag lärde mig portugisiska, mina föräldrar är födda och har vuxit upp i Demokratiska republiken Kongo. Där har de haft lingala och kikongo hemma och franska i skolan. När vår familj kom till Sverige 1994 var det svårt att kommunicera då engelska inte var mina föräldrars största vapen och många kunde inte franska i Sverige. Det blev ibland väldigt knepigt när det var dags att kommunicera.

Jag minns så tydligt när jag var yngre att jag inte ville tala lingala med mina föräldrar framför andra vänner och bekanta. Jag pallade inte med frågor bara. Dels var det svårt att få folk att förstå eller försöka uttala vissa ord och risken för att någon skulle göra narr av språket var mycket större så jag undvek det bara. Mina föräldrar la samtidigt märke till detta och frågade sig varför. De sa ofta att

titta på dina kurdiska vänner och persiska vänner de pratar utan problem. Dock ni kongolesiska barn och afrikanska barn vill inte prata era språk öppet med oss.

Det påståendet stämmer. Många kongolesiska vänner jag har vuxit upp med har inte gjort det. Jag har alltid undrat varför. Jag upplevde ofta att ansvaret lades på barnen vilket jag tyckte var konstigt.

I Göteborg till exempel, har det aldrig funnits möjlighet för hemspråk i lingala och portugisiska fanns inte heller för den delen, då mina föräldrar inte tyckte att jag skulle gå hemspråk i portugisiska då läraren var från Brasilien och det är en väldigt annorlunda portugisiska.

Vi kongolesiska barn fick ofta gå på franska som hemspråk vilket jag tyckte var skitkonstigt. Hemma i Demokratiska republiken Kongo är det stora diskussioner om att våra språk kommer att dö ut i framtiden då lokala språk inte lärs ut i lika stor utsträckning och många lever med komplexet att kan du franska så anses du vara mer bildad än någon som inte kan språket.

Vilket till viss del tyvärr stämmer. Anledningen till det är brist för många barn att gå i skolan på grund av bland annat fattigdom och enorma skolavgifter. Dock så tycker jag absolut inte att det skall vara så att barnen inte får de förutsättningen de behöver för att lära sig sitt modersmål lingala ordentligt som i detta fallet.

Jag har ett så starkt minne av en händelse för fem år sedan. Jag arbetade som nationsvärd för två handbollslag. Ena laget var från Gabon som ligger i centrala delen av Afrika och Benin som ligger i västra Afrika. I de både länderna pratar man franska. De båda länderna är väldigt små till ytan. Vi satt i en intervju med Göteborgsposten, där jag hade suttit och agerat tolk. Vi sitter i spelarnas klassrum där de sover och pratar om kommande handbollsmatcher och schema inför resten av dagen. Sen lägger jag märke till något som var första gången någonsin. I rummet är vi 15 personer. 12 spelare, 2 ledare och jag. Jag börjar notera under genomgången att olika spelare översätter till varandra på olika lokala språk. Jag förstår direkt att det är olika lokala språk. Halva laget var kristna och resterande muslimer, det fenomenet var så påtagligt för mig som vuxit upp i Sverige och är kongoles. Jag kände samtidigt en konstig känsla för att jag blev en sån ”klasskamrat” som jag själv tyckte var jobbig när de tyckte något var exotiskt eller väldigt spännande.

Med det sagt, språk är otroligt viktigt för oss ifrån den afrikanska diasporan. Vi behöver göra vårt bästa att ta vara på det och lära andra. Det var inte förrän i vuxna dagar som jag kopplade att Lejonkungens karaktärer har namn från swahilispråket. Bara en sådan sak.

Mbote na bino

Krönika/Kåseri, Nyheter, Samhälle, Teknik/Utveckling

Fler afrosvenskar borde göra affärer i stabila afrikanska länder

december 28, 2016 Redaktionen 1 kommentar

Under stora delar av min uppväxt har jag levt med föreställningen att Sverige är det enda landet utifrån utbildning som kan ge ett bra arbete och framtidsmöjligheter. Dock har mina föräldrar, framförallt min far poängterat att möjligheter hur stora som helst finns på den afrikanska kontinenten. Min far har alltid sagt att eftersom vi är relativt välutbildade i ett strukturerat utbildningssystem i Sverige så finns det helt andra möjligheter för oss på kontinenten. Med tanke på den rådande ekonomiska situationen i de flesta afrikanska länderna gör det att vissa utav dessa länderna tillhör snabbast växande ekonomier i världen.

Dessa länder innehar en BNP-ökning på 6% eller högre vilket i sin tur betyder att staten i dessa länder har gjort det enkelt för folk att göra affärer i dessa länder. Med tanke på att befolkningen i de här länderna är så pass unga men utbildade så är det rätt tillfälle att skapa arbetsmöjligheter för de här människorna.

Det råder stor brist på kunskap när det kommer till affärsmöjligheter på den afrikanska kontinenten. Folk är helt ovetande eller vänder sina ryggar mot hemländer på grund av ignorans, men flera länder på den afrikanska kontinenten välkomnar folk från utlandet att göra affärer eller investera i deras marknader. Vilket är bra för den afrikanska kontinenten för att det ökar konkurrensen och det är bra för det afrikanska folket för att konsumentpriserna sjunker. Flera av dessa länder leder när det kommer till entreprenörskap vilket är ett välkomnande tecken på att det råder ekonomisk stabilitet utan statlig inblandning.

Det skulle vara av stor nytta om fler afrosvenskar var mer intresserade av afrikanska marknader. Genom att ha koll på marknaderna så kan man i sin tur hjälpa fler afrikaner ut på arbetsmarknaden, men för att de flesta inte har koll så har vi gått miste om arbetsmöjligheter som kunde skapats av afrikaner.

Ännu är det inte försent att göra affärer eller investera i de afrikanska marknaderna. För att exemplifiera några länder som det finns stora möjligheter i: Uganda, Kenya, Etiopien, Botswana, Namibia, ekvatorial Guinea, Gabon, Kap Verde, Ghana, Madagaskar och Moçambique. Om vi tar Uganda som exempel, som har en öppen ekonomi, så är det största behovet där IT-startups inom transportsektorn. I denna sektor har flera personer nått framgång genom att ge det ugandiska folket alternativ till annorlunda transport och det kommer i form av startup-applikationer. Ifall det inte vore för dem som investerat i transportsektorn så hade Uber dominerat marknaden helt och hållet men eftersom folk hade koll på den ugandiska marknaden så har transportpriserna sjunkit dramatiskt. Vilket i sin tur tyder på att marknaden välkomnar nya innovativa lösningar på samhällets behov. Detta är bara ett av många exempel.

Uganda är landet med flest entreprenörer på planeten med 28,1 procent.

Tänk er alla ovanstående nämnda länder och deras möjligheter till affärer och investeringar så är kontinenten på rätt väg och det är afrikanerna själva i sådana fall som ligger bakom det.

Med denna text hoppas jag innerligt att jag har sått ett frö av nyfikenhet och en bredare vy av vad som är möjligt mer än vad man tror när man växer upp här i Sverige så långt ifrån det som sker i Afrika.

Jag hoppas också att de afrosvenska barn som är födda strax innan och efter 2000-talet fostras i att se Afrika som kontinenternas möjlighet. Då deras rötter och medborgarskap gör det möjligt för dem att ha och nyttja denna förutsättning.

Nyheter, Rasism/Afrofobi, Samhälle

"Finrasism" och "fulrasism"…

november 18, 2016 Redaktionen 1 kommentar

Min identitet är något som har varit väldigt viktigt för mig under hela min uppväxt och som har blivit ännu viktigare i vuxen ålder. På papperet är jag angolan men känner mig mer som en kongoles i ärlighetens namn. Min mamma och pappa är födda och uppväxta i Demokratiska republiken Kongo.

Med det sagt har jag upplevt en viss form av rasism som inte kommer på tal. Det finns olika sätt som rasism yttrar sig, med det så menar jag att det finns ”finrasism” och ”fulrasism”, där det jag kallar ”finrasism” är den mer subtila rasismen, den som kanske inte alltid är så lätt att sätta fingret på. Just i mitt fall så utsätts jag för den subtila rasismen. Och de som utsätter mig för just den här formen av rasism är andra svarta och icke-svarta som påstår sig vara allierade med oss.

Som yngre spelade jag handboll och det var något som gav mig min identitet och välbefinnande. I yngre tonåren ifrågasattes dock mitt val av handbollen på grund av att jag förväntades att spela basket ”som många svarta gör”.

Kommentarer som kunde dyka upp var till exempel, ”Skäms du inte? Du är svart! Hur kan du lira den vitemanssporten?.”

Ett annat fenomen som har följt mig i många år är mitt språkbruk. Som yngre togs jag till biblioteket väldigt ofta av min pappa, eftersom han ville att jag skulle tala lika bra svenska som franska och lingala. När jag var yngre prenumererade mina föräldrar också på tidskriften kamratposten åt mig och fotbollstidningen Goal. Detta gjorde mina föräldrar enbart för att de alla olika språken skulle talas flytande och allmänbildningen kring Sverige när jag var yngre skulle utökas.

Tack vare allt detta från mina föräldrar lyckades jag tala och skriva alla dessa språk flytande, vilket jag är otroligt tacksam över. Det som är förbluffande i allt detta är att jag ständigt, än idag av svarta människor får höra saker som att jag för mig som en ”svenne” på grund av att jag talar ren svenska med bred Göteborgsdialekt.

I samband med detta brukar det förekomma rasistiska kommentarer som anspelar på att jag är en oreo-kaka, jag är en bounty-chokladbit, kokosnöt, husblatte och det har till och med gått så långt att jag vid några enstaka tillfällen även har blivit kallad för en Onkel Tom samt en rasförrädare.

Detta är något vi svarta måste få bukt på för att det är fler personer som har upplevt den här formen av rasism och vi måste kunna tala om det. Det är otroligt rasistiskt av svarta, och de som är allierade med svarta, att tro att bara för att man är svart så skall man bete sig på ett speciellt sätt. Att man inte ser till individen och sätter in svarta i ett fack och dem som inte ryms i facket blir hånade, utsatta för rasistiska kommentarer och i vissa fall slagna.

Det här är definitionen av rasism, när man utifrån sina fördomar och åsikter anser att att alla inom en viss grupp ska vara eller bete sig på samma sätt.

Som svart man som har utsatts för den subtila rasismen så vill jag att det här skall komma upp till ytan. Jag anser att svarta människor som bor i Sverige ska se sig själva i spegeln och förstå faran i sin retorik, detsamma gäller även de som är allierade med svarta. Jag som individ är emot alla former av rasism samt mobbning och kränkningar, det är anledningen till varför jag lyfter upp detta problem. Denna formen av rasism är bland den värsta för att det är rasismen som man inte förväntar sig av människor med samma hudfärg.

Mbote na bino

Fotnot: Texten är en krönika och speglar författarens personliga åsikter och uppfattningar. Vad som definierar rasism råder det idag skilda åsikter om.

Krönika/Kåseri, Nyheter, Samhälle

Vi behöver prata mer om våra rötters hemkontinent än om 'Black America'

oktober 31, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Att diskussioner och fokus runt problematiken på den afrikanska kontinenten ofta negligeras i väst är inget nytt, men jag ställer mig väldigt frågande till varför den diskursen så ofta saknas bland oss afrosvenskar själva, och många gånger i de separatistiska forumen som finns för oss svarta i Sverige?

*Demonstration mot orättvisor mot svarta människor i USA Foto: Pixabay*

Det undgår inte någon vilket elände som pågår i USA med polisbrutalitet mot svarta människor. Sanningen är att det kommer fortsätta ske väldigt länge till, om inte någon markant förändring sker omgående kring lagar i de olika delstaterna i USA. Sanning är också att detta påverkar oss afrosvenskar i en annan bemärkelse. Det blir vår verklighet, då vår verklighet också är den afrikanska kontinenten där majoriteten av oss afrosvenskar kommer ifrån från början.

Vad jag dock har lagt märke till är att det väldigt sällan pratas om orättvisorna mot människor på den afrikanska kontinenten. Dessa människor exploateras som billig arbetskraft för att stora företag skall komma åt naturresurser. De blir offer för inbördes krig som i slutändan egentligen handlar om naturresurser.

När jag säger att det diskuteras väldigt lite så tänker jag på alla de människor som ”känner till Afrika” eller har en stark koppling till Afrika och diskuterar svart stolthet genom uttryck som pro-black och pan-afrikanism, men då bara den som har en stark koppling till svarta i USA. Detta ser jag personligen som ett svek mot vårt eget folk och den framtida generationen.

Vi är många gånger duktiga på att samlas och skriva en massa saker i sociala medier. Men sällan dyker folk upp och gör något utanför de sociala medierna, och om det görs så är det för att visa globalt stöd för afroamerikaner.

Black Lives Matters-demonstration i Stockholm 2016 i all sin ära, men när ska vi få se liknande uppslutning för problem som sker på den afrikanska kontinenten, undrar skribenten Foto: Fatou Darboe, Afropé

Vi afrosvenskar älskar att engagera oss i det som händer i USA, men blundar för vad som händer i vår egen bakgård. För inte alls så längesedan hölls en demonstration i solidaritet för Black Lives Matter-rörelsen, men när kommer vi se en demonstration för att se en ändrad politik i någon av våra ursprungsnationer i Afrika?

När kommer vi marschera i solidaritet för oromofolket i Etiopien?

När kommer vi marschera i solidaritet med det gambiska folket och säga att vi fått nog av Yahya Jammeh?

När kommer vi demonstrera utanför riksdagen för att protestera mot företag som ger afrikanska länder skambud som afrikanska folket får lida av som i till exempel Demokratiska republiken Kongo?

Tanken som slår mig framför allt är gällande oroligheterna som varit i Nigeria, med Boko Haram, och hur folk inom samma land vänder sig emot varandra. Hur denna militanta, beväpnade gruppering under flera år nu kunnat terrorisera, hota, döda, våldföra sig på och kidnappa folk i delar av landet.

Vi borde utnyttja de tillfällen när vi ses i verkliga livet till att ta lärdom från det som händer och har hänt i Nigeria och andra länder som har råkat ut för sådant här. Det är viktigt så att det här inte händer fler länder. Dock är vi så fokuserade på orättvisorna i USA att de orättvisor som sker i Afrika förbises rätt så rejält, om inte i vissa sammanhang helt och hållet.

Jag tänker på journalister som sitter häktade i olika länder på Afrikas horn. Det pratas sällan om detta i våra separatistiska rum. Det ordnas sällan fika- och kaffeträffar för att diskutera sådant här.

Jag ser detta som något väldigt problematiskt, framförallt för de barn som vi skall fostra i Sverige. Att deras svarthet kommer kopplas till svarta amerikaner som har en annan typ av kulturell historia.

Jag vill poängtera att jag absolut inte sätter den ena gruppen mot den andra.

Men jag tänker mycket på vad som behöver göras och förbättras på den afrikanska kontinenten, samt hur viktigt det är att vi afrosvenskar och övriga lyfter viktiga frågor kopplade till kontinenten, för vårt eget bästa.

Jag tror nämligen att det annars finns en stor risk att om några generationer så vet inte våra barn så mycket om den afrikanska kontinenten. Därför måste det pratas ofantligt mycket mer om den afrikanska kontexten, inte minst i de befintliga separatistiska forumen.

Hår, smink och naglar, Krönika/Kåseri, Kultur, Nyheter

Hårpillande, objektifiering och kulturella skönhetsideal krockar

juli 6, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Följande skedde när jag gick i högstadiet, någon gång mellan årskurs 7 och 8 – jag var en av få svarta på hela min skola.

– Fan vilket jävla gött hår du har!
– Får du afro om du sparar ut?
– Jag ber dig Collins om du sparar afro så får du 100 spänn av mig.
– Av mig också.
– Lyssna! Nu är vi tolv personer. Ta det gånger 100 spänn, det är 1 200 spänn, det är mycket pengar.

Några av de mest kända afrofrisyrerna satt på välkända kvintetten The Jackson 5. Här under ett uppträdande i Jim Nabors Show, 1970 - Foto: Wikimedia Commons — Några av de mest kända afrofrisyrerna satt på välkända kvintetten The Jackson 5. Här under ett uppträdande i Jim Nabors Show, 1970 – Foto: Wikimedia Commons

När min far var ung, i gymnasieåldern, så hade han afro. I Demokratiska republiken Kongo och många andra delar av den afrikanska kontinenten är det viktigt hur håret ser ut, på både män och kvinnor.

Då, när min far var ung, runt 70- och 80-talet, var normen att männen skulle ha kort hår, rakat i linjer. De skulle absolut inte ha afro och de fick absolut inte fläta håret, för det var en sak som kvinnor sysslade med. De skulle absolut inte ha hål i öronen heller, också det var något som kvinnor sysslade med.

När de gick i skolan så brukade lärarna titta om barnen borstat tänderna, tvättat öronen, kammat och klippt håret, och även fixat naglarna, allt detta kontrollerades av lärare. Långt ifrån min verklighet som jag vuxit upp med i Sverige.

När jag var liten brukade min pappa klippa håret på mig och mina syskon. Då var vi bara pojkar i familjen, men sedan dess har vi fått en lillasyster i syskonskaran också. Min pappa berättade mycket om hur man klädde sig och hur frisyrerna såg ut, samt att detta bestämdes av föräldrarna när han växte upp. Papporna bestämde över pojkarna rätt hårt kring sådant som frisyren. Ifall föräldrarna levde ihop så bestämde mammorna över döttrarnas flätningar eller rakpermanent/relaxing och papporna lade sig aldrig i det.

När mina skolkompisar frågade mig om mitt hår och frisyrer kände jag mig obekväm. En av anledningarna var att svarta i Afrika och svarta i USA förhåller sig lika, fast ändå olika kring frisyrer och hårprodukter. Den bilden av svartas frisyrer som mina skolkamrater hade var från USA och hiphop- och reggaekulturen. Den skilde sig något enormt ibland ifrån hur det var i Afrika och framförallt i Demokratiska republiken Kongo och i de centrala delarna av Afrika, samt även i vissa delar av Västafrika, som till exempel i Kamerun, Benin och Senegal.

Jag är uppfostrad att inte fråga om människors hår, ta i andras hår eller hålla på och kommentera. Det var liksom mamma, pappa och familj som gjorde det. Jag tackade nej till att spara till afro genom att ljuga och säga att jag skall göra det.

Anledningarna till att jag ljög var för att det var svårt för mig att förklara att hårfrågor kanske hanterades lite annorlunda hos oss, att det ibland krävdes långa utläggningar hemma i familjen om huruvida det skall sparas hår på huvudet eller inte. Jag kände även att om jag hade gjort det så hade det bara varit för kompisarnas och brudarnas skull, inte för att det var mitt eget val. Samt att jag kände mig obekväm med hela situationen och hur håret skulle tas om hand.

Frågor som med jämna mellanrum kunde hagla var om fenomenet cornrows (utbakade flätor). Så fort brudarna i skolan hade sett en video på Bow Wow, då skulle de börja fråga mig om cornrows istället för afro och varför jag inte testade flätor.

Cornrows (utbakade flätor) - Foto: Wikimedia Commons — Cornrows (utbakade flätor) – Foto: Wikimedia Commons

Jag hade kusiner på besök, sommaren innan gymnasiet, som annars bodde i Frankrike. De här kusinerna är jämnåriga med mig. De hade båda cornrows och när både tjejer i min omgivning som jag gick i skolan med, idrottade med och umgicks med privat såg detta ville de gärna se mig i exakt likadana flätor. Jag var lite intresserad av att skaffa flätor då tjejerna bad om de liksom. Fast ändå intresserade det mig inte genuint att skaffa flätor, då jag kände att det inte är en diskussion jag ville ta med min farsa och absolut inte om min förklaring är att jag vill testa något nytt och se lite annorlunda ut… för tjejernas skull.

Samtidigt frågade jag mig mellan 13 – 16 års ålder varför mitt hår var så jävla intressant hela tiden och varför jag skulle behöva svara på vissa frågor om normer som ung tonåring. Det var rätt svårt att hantera. Jag förstår tjejerna i vissa sammanhang och kan förstå killarna med, då jag inte är normen. Dock säger det en hel del om vårt samhälle i Europa, om vad som är normaliserat och inte. Samtidigt var det ju komplext med föräldrar som höll stenhårt i vissa kongolesiska normer för att hålla mig så lågt borta från det västerländska afroamerikanska idealet, vilket jag ibland tyckte var fel av mina föräldrar.

Idag har det förändrats en hel del i Demokratiska republiken Kongo när det gäller frisyrer, framförallt hos män är det mycket mer normaliserat med cornrows och permanentat hår nu än det var förut.

Numera, i vuxen ålder, kan frågan om afrot dyka upp, men det är extremt sällan.

Mbote na bino

Krönika/Kåseri, Mode, Nyheter

Den bristande mångfalden inom modeindustrin och reklambranschen

juni 20, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

”Varför ser alla fyra männen i Dressmans reklam exakt likadana ut?” När Collins ställde frågan till sin lärare så tystnade han… Läs Collins upplevelser av reklamutbudet.

Under två år har jag studerat sportmarknadsföring och äntligen är jag klar med det. Under mina två år gick vi igenom många saker, vi tittade på varumärken och reklambranschen mycket.

En dag satt jag på en föreläsning och vi studerade reklam. Tanken slog mig så hårt att jag fick ont i magen. I princip all reklam vi såg dominerades av vita människor, framförallt den reklamen som utspelade sig i Europa. Dock all sportreklam där det fanns inslag av svarta människor var oftast reklam från Nike, Adidas, Reebook och de stora sportvarumärkena med de största atleterna i USA som är svarta. Annars, all annan reklam med ICA och så vidare dominerades av vita.

Jag räckte upp handen och frågade:

-Varför ser alla fyra männen i Dressmans reklam exakt likadana ut?

Han blev tyst. Sedan:

-Det var en bra fråga Collins, det är en väldigt bra fråga.
Han svarade sedan: ”jag har inget bra svar till dig.”

Sedan var det ju någon kille i klassen som ville vara lite duktig som sa:

-De kanske bara riktar sig till en viss målgrupp?

Jag svarade snabbt:

-Anser du att det är normalt år 2015, att alla männen i Dressmans reklam är vita? Med tanke på att vi bor i Sverige och männen kanske är strax tio år yngre än min pappa och några svarta människor har bott här i generationer så är det fullständigt oacceptabelt att alla ser likadana ut och jag anser bara att det är lite befängt av en skandinavisk klädkedja som Dressman att bara ha vita män.

Lektionen fortsatte sedan som vanligt och under rasten kom en klasskamrat fram till mig och sa:
-Fan Collins, jag har aldrig tänkt på det, men borde tänka på de oftare. Alla människor i min klass var etniska svenskar förutom jag och en annan kille som kom från Kroatien, men han var ju europé så han blir ju normen i detta fallet.

Ofta blev det små diskussioner där jag lyfte dessa aspekter, jag har tyvärr fått den här otacksamma rollen i detta fallet, i olika sammanhang att vara vitnormkritisk. Idag ser jag sporadiskt svarta manliga modeller lite här och där, vilket är bra, samt visar på framsteg. Dock så har vi en jävla lång bit kvar för att nästa generation barn med rötter ifrån den afrikanska diasporan inte skall behöva ställa samma frågor i klassrummet i framtiden.

Därför blir jag extremt glad när jag ser olika nya Instagramkonton och modebilagor där vi svarta människor får vara i majoritet då vi sällan får synas i Dressmans reklam i större utsträckning. Det har blivit bättre nu i Dressmans reklam men det behövs mer hos de stora varumärkena och i ICA-reklamen. Men tack vare detta finns Black Vogue och Krull Magazine. Det finns även konton på Instagram som Afroscandinavian för att lyfta människor ifrån den afrikanska diasporan inom skönhet och Black men with beards för att nämna några. Jag tror att tack vare dessa initiativ så har vi fått en skjuts fram men vi är långt ifrån där vi borde vara.

Mbote na bino

Krönika/Kåseri, Nyheter, Rasism/Afrofobi, Samhälle

Diskriminering på arbetsplatsen

juni 13, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Jag tänkte dela med mig av mina erfarenheter kring diskriminering som svart man på arbetsmarknaden när man väl är inne i den.

*Bilden är en illustration och personen på bilden har ingen koppling till texten. Bild: Pixabay*

– Ursäkta är det här ditt kontor? (Lund 2015)

Det var en äldre kvinna av asiatiskt ursprung som jag har sett vid flertalet tillfällen på just mitt kontorskomplex. Hon frågade mig om det var mitt kontor. För att komma in på alla olika komplex måste man ha magnetbricka, plus en kod. Om man glömmer den måste man bli insläppt av en receptionist. Därför kände jag sådant obehag och tyckte det var fruktansvärt obefogat. Samt att jag kände att hon frågade på grund av ren misstänksamhet.

– Ursäkta vilken del av Ideon Agora tillhör du? Vi har nämligen haft inbrott i ett utav våra kontor. Så jag vill bara se ifall du är behörig att vara här. De är många som inte borde vara här som är här. (Lund 2015)

Denna killen pratade till mig på engelska när han sa allt det här så redan där förminskade han mig fullständigt. Dessutom när jag kollade upp vem denna kille var, så visade det sig att han var från ett land i forna Jugoslavien. Jag tog det som att han uppfattade sig själv som mer ”svensk” än mig.

– Mannen varför kör du inte skjorta och sådant längre? (Lund 2015)

Detta sa en kille med icke-svensk bakgrund som också hade kontor på Ideon Agora fast för ett annat företag. Han berömde mig väldigt mycket för att jag alltid var välklädd med skjorta till exempel. Han menade på att han tyckte jag valt att sänka nivån med en mer avslappnad klädsel. Sen menade han på att man som ung rasifierad person i en sådan miljö inte kommer tas på allvar med lättsammare klädsel som en fin T-shirt.

– Du vet Collins, kollegor som är äldre brukar ibland peka på de utländska utbytesstudenterna eller akademikerna och säga titta där är de. (Lund 2015)

Detta berättade min handledare för mig, han pratade om identitet och arbetsmarknadens sätt att behandla människor annorlunda beroende på ursprung . Sedan berättade han om olika kulturer och sätt att prata om andra människor och i synnerhet hur äldre vita svenska välutbildade män många gånger pratade på ett förminskande sätt om akademiskt lagda människor i Sverige som rasifieras. De hade framförallt denna typen av förhållningssätt i Lund. För mig blev det samtidigt konstigt och svårt att förstå varför det var så i en stad som Lund. Sveriges mest ”välutbildade stad”.

Jag har sedan tjugoårsåldern varit på arbetsplatser som har varit dominerade av vita svenskar. Både män och kvinnor och jag har oftast varit den enda svarta personen. Det har varit otroligt mycket blickar, blickar av nyfikenhet och blickar av avsky.

Ung kille från DHL med rötter ifrån Kosovo:

– Hej! Jag måste få säga en sak till dig.

Jag:

– Absolut varsågod.

Killen från DHL:

– Jag är så otroligt glad att se dig jobba här. Jag ser bara etniska svenskar här, mycket män och kvinnor. Inte många invandrare och absolut inte många svarta killar. När jag ser dig blir jag mycket glad för du visar mig att ingenting är omöjligt. Någon gång skulle jag också vilja jobba här. (Ideon Agora, Augusti, Lund 2015)

När han sa de här orden visste jag inte om jag skulle skratta och bli glad eller börja gråta. Alla hans ord upplevde jag som trovärdiga, då han levererar post till de flesta olika arbetsplatserna i Skåneregionen. De orden han sa ekar fortfarande, än idag, ett år senare i mitt huvud. Samtidigt tyckte jag inte att det är konstigt att jag var där. Då jag har gått på dagis där, förskolan, grundskolan, gymnasiet och utbildat mig efter gymnasiet.

Jag har förstått många gånger att jag ses som ett hot. Med ren göteborgska med lite skånsk brytning idag. Gedigen utbildning och att vara i miljöer som normen inte säger att jag skall vara i är tufft att hantera. Speciellt när man pratar om det med sina chefer som nio av tio gånger är vita svenskar och sju av tio gånger är män. För min del, den senaste perioden, handledare som aldrig har varit tvungna att komma i kontakt med denna typ av fenomen.

Jag har en incident som än idag slår mig rätt så ofta i tanken.

Under 2015, mellan januari och februari månad hade jag praktik på svenska handbollsförbundet genom skolan. Tanken med praktiken var att göra en marknadsundersökning av svensk handboll på sociala medier. Svenska handbollsförbundet hade då sitt kontor vid Idrottens hus på Östermalm tillsammans med många andra förbund. En dag sitter jag på mitt kontor vid mitt eget skrivbord och det kommer in en städare. Städaren har en annan härkomst, möjligen från Mellanöstern. När han går in och skall tömma min papperskorg så blir han extremt chockad och kan liksom inte slita blicken från mig. Han såg så extremt chockad ut av att se mig där. Jag såg honom några gånger till. Vi sa bara hej till varandra, vi pratade aldrig med varandra.

Jag tycker ibland att det är extremt tufft att vara ensam och se annorlunda ut än normen. För jag upplevs hela tiden som främmande. Jag får ofta frågan hur jag har hamnat inom vissa områden, hur jag fått vissa positioner och hur folk reagerar på att jag är där. Ibland orkar jag inte snacka om det. Jag har förstått idag att jag är ansvarig för att förändra normen och att alltid gå till botten med diskriminering av oss svarta män och kvinnor på arbetsmarknaden. Jag tror att vi kommer att komma dit om kanske 15 år och då är jag extremt optimistisk. Jag vill gärna ha fel i det.

Jag har många gånger blivit behandlad bra men många gånger har jag blivit behandlad som skit och sedd som hela tiden annorlunda och främmande. Om och när jag väl får barn, önskar jag att de inte skall bli behandlade annorlunda eller ses som främlingar på arbetsmarknaden när de väl är inne och jag önskar och hoppas att svarta människor i Sverige finns som styrelsemedlemmar på Ericsson och VD:ar på andra stora svenska bolag.

Mbote na bino

Vila i Frid Muhammed Ali

Krönika/Kåseri, Nyheter, Samhälle

Har det blivit viktigare för en svart man att gifta sig med en svart kvinna

maj 27, 2016 Redaktionen Lämna en kommentar

Har det blivit viktigare än någonsin för en svart man att gifta sig med en svart kvinna idag i Sverige?

– Varför har du inte en svart flickvän?
– Är dina föräldrar okej med att du kan gifta dig med en vit svensk kvinna?
– Du gillar inte svarta kvinnor, har bara sett att du dejtat vita svenska tjejer.
– Är det okej i hennes svenska familj att ni är tillsammans?
– Du är brinner mycket för samhällsfrågor och rättvisefrågor för svarta människor, hur kommer det se ut ifall du är med en svensk tjej?
– Du är som en ”svenne” ibland.
– Varför vill du att våran generation skall dö?

”Collins! Hade du varit muslim hade jag haft jättesvårt för dig.” (2013 i Lund, ex flickväns Mamma). Jag vill poängtera att mitt ex var en helt fantastik tjej på alla sett och av en del skäl var vi ej mogna att fortsätta vårt förhållande.

Många frågor för en person som mig att svara på eller förhålla mig till. Mer än någonsin idag känns det som att svarta människor i Sverige vill vara eniga i mycket.

Jag har alltid blivit fostrad i att ”du får gifta dig och älska vem du vill MEN vårt önskemål är att du gifter dig med en svart kvinna från Angola eller Demokratiska Republiken Kongo”. Mina föräldrar har förklarat mycket utifrån den sociala och kulturella kontexten i våra hemländer. Det är också av någon anledning viktigt att just hålla sig till det landet man kommer ifrån och det handlar ofta om att kulturerna i de olika länderna i Afrika skiljer oss svarta åt.

De frågor och påståenden som jag inleder denna texten med har jag fått av svarta tjejer ifrån den afrikanska diasporan framförallt. Även tjejer ifrån andra minoritetsgrupper från framförallt Mellanöstern.

Jag upplever utifrån mina personliga erfarenheter när det kommer till manligheten hos en svart man och dejting att det är väldigt känsligt oavsett vilket val man än gör kring vem man dejtar, framförallt om jag väljer att dejta en vit svensk tjej och inte dejtar en svart tjej. Skulle jag välja en vit svensk ”före” en svart tjej kommer kommentarer oftast att jag inte skulle uppskatta en svart kvinnas ”skönhet”. Väljer jag en svart kvinna så skulle jag få höra kommentarer om att jag skapar separatism och inte följer mitt hjärta för att jag skulle då på något sätt vilja upprätthålla ”vi” och ”dom”. Givetvis är det sociala konstruktioner som kan skapa svårigheter. Till exempel i ett förhållande med en vit, svensk kvinna och alla kulturkrockar som kan komma att tillkomma. Med en svart kvinna blir kraven att upprätthålla så många sociala och kulturella företeelser som möjligt viktigt för att behålla familjens kulturella arv vidare och alla krav som ställs.

Däremot har jag ofta hört föräldrar från olika länder i Afrika alltid sagt till sina barn att gifta sig inom kulturen. Det vill säga med en respektive från samma land. Många svarta människor upplever mixade relationer som ett problem av olika skäl. De förklarar att de är rädda att kulturen skall försvinna, samtidigt som vi den 2:a generationen ser det som att vi kan lära ut en annan kultur eller blanda olika kulturer med tanke på den intersektionalitet som råder i samhället idag. Samtidigt råder en högerextremism i dagens samhälle vilket gör att många människor har en misstänksamhet gentemot andra kulturer och den sociala acceptansen.

När jag var runt 20 år träffade jag en tjej som var från Sverige och Frankrike. Jag blev intresserad som fan. Vi började prata. Sen en dag frågade jag henne om det var socialt accepterat i hennes familj att hon var tillsammans med en svart kille. Hon erkände och sa att hennes pappa inte hade blivit så glad. Efter att jag fick höra det har jag sedan den dagen alltid frågat varje vit kvinna jag dejtat eller blivit intresserad av att träffa om det är socialt accepterat. En del tjejer har blivit förbluffade över frågan eftersom det har varit en självklarhet för dem att de dejtar vem de vill utan att oroa sig över att inte bli socialt accepterade.

Jag har träffat och dejtat svarta kvinnor och mixade tjejer också. Med det sagt så är det i slutändan så att kärleken har ingen härkomst och man kan inte ”hjälpa” vem man blir kär i.
Mitt svar till alla som ifrågasätter mig är att jag är öppen för att gifta mig med vem som helst ifall jag blir kär oavsett etnisk härkomst.

En bok jag rekommenderar i detta ämne är
Svart hud vita masker av Frantz Fanon.

Mbote na bino